Lars Tunbjörk började med att fotografera för Borås Tidning redan som femtonåring. Nu visar Borås Konstmuseum några av hans fotografier från Sverige och Boråstrakten i två sviter under namnen I Love Borås! och Knalleland.
Motiven har grälla färger och medvetet oharmoniska kompositioner. De är tagna med en blick mot sidan av vad som var tänkt att se - det halvtomma bordet efter festen - eller i sådan närbild att all glamour försvinner - glömd rekvisita och småsvettiga deltagare intill ingången till en tillfällig scen. Att de flesta människor i bilderna har kläder och frisyrer från tidigare decennier gör att de ser extra bortkomna, i värsta fall misslyckade, ut.
Men jag vill inte läsa Tunbjörks bilder som grävande fotojournalistik i småstadssamhällen med folk som lurar sig själva att tro att de är lyckliga. Det går att skratta beklagande åt de skidklädda personerna på väg upp ur en swimmingpool, men det går också att tänka på tävlingen som kanske försiggick under stor spänning hos tävlande och publik precis innan. För varje bild går det att föreställa sig att de avbildade är i allmänhet är nöjda med sina liv, men kanske fångades i ett mindre lyckat ögonblick. Men visst är det lätt att se fotoserierna som monument över tomma, planlösa liv.
Det kan vara så att jag är färgad av de verk där Lars Tunbjörk visar ännu mer vardagliga ögonblick men mer kärleksfullt; Vinter/Hem och den fantastiska fotoboken Office/Kontor. Den blicken tycker jag bättre om.
Länk till Borås Konstmuseum
Motiven har grälla färger och medvetet oharmoniska kompositioner. De är tagna med en blick mot sidan av vad som var tänkt att se - det halvtomma bordet efter festen - eller i sådan närbild att all glamour försvinner - glömd rekvisita och småsvettiga deltagare intill ingången till en tillfällig scen. Att de flesta människor i bilderna har kläder och frisyrer från tidigare decennier gör att de ser extra bortkomna, i värsta fall misslyckade, ut.
Men jag vill inte läsa Tunbjörks bilder som grävande fotojournalistik i småstadssamhällen med folk som lurar sig själva att tro att de är lyckliga. Det går att skratta beklagande åt de skidklädda personerna på väg upp ur en swimmingpool, men det går också att tänka på tävlingen som kanske försiggick under stor spänning hos tävlande och publik precis innan. För varje bild går det att föreställa sig att de avbildade är i allmänhet är nöjda med sina liv, men kanske fångades i ett mindre lyckat ögonblick. Men visst är det lätt att se fotoserierna som monument över tomma, planlösa liv.
Det kan vara så att jag är färgad av de verk där Lars Tunbjörk visar ännu mer vardagliga ögonblick men mer kärleksfullt; Vinter/Hem och den fantastiska fotoboken Office/Kontor. Den blicken tycker jag bättre om.
Länk till Borås Konstmuseum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar