måndag 13 juli 2015

Efter Babel på Moderna Muséet

Efter att Gud störtade Babels torn lät han människosläktet splittras till att tala många olika språk och inte förstå varandra, som straff för sin hybris. Idag kan vi verkligen känna av detta dagligen: vi reser, andra reser till våra trakter, vi hör språk vi förstår hjälpligt eller inte alls på TV och i kvarteren där vi bor och rör oss. Daniel Birnbaum bjöd in nio konstnärer från hela världen som har det mångkulturella som sin personlig erfarenhet för att göra Modernas sommarutställning på temat Efter Babel.

Bra konst ger inte enkla svar utan väcker hellre frågor, så man bör inte förvånas över de olika konstnärernas verk. Det är inte heller min uppgift att skriva dem på näsan vad de borde presentera, men jag hade väntat mig, eller snarare hoppats på, något mer gripbart i flödet. Vi är väl alla redan medvetna om hur mycket information som slår emot oss dagligen, varav stora delar är odechiffrerbara för oss.


När jag kliver upp i Simon Dennys inbjudande torn centralt i utställningen känns det som att stiga in i det flödet. Några engelska fraser klottrade på en pappmur har en baktanke som kan kännas igen, om än inte formuleringen. En bit in kommer fler och fler verk med rysk text (den sorten som vill ge enkla svar). Fastän jag kan tyda alfabetet är orden och uppfordringarna oförståeliga för mig, men lättigenkänneliga för andra. Ytterligare en nivå av oförståelighet: de flesta av de språk som för ett ögonblick innan det bläddras vidare i videokonstverket Twilight. Verken är tätt utplacerade och synintrycket är överväldigande, men är det verkligen efterverkningarna av Babel, när det känns så kurerat? Verkets höjdpunkt är det som finns mitt i, längst in, högst upp: några objekt, texter och filmer om hackerkollektivet Anonymous, några som verkligen skapar en ny gemenskap (och fiendskap) över land- och språkgränser.

Rivane Neuenschwanders Edible Alphabet (2001) är ju inget alfabet, utan fylliga streck på 26 (A-Z) tavlor! I sig själva är tavlorna visserligen stramt tilltalande, men strecken är skapade av kryddor - är inte språket mer än en krydda? Etel Adnans landskap av klara färgfält med tydliga konturer och överraskande färger är nedkokade minnen av hennes liv i Beirut och Kalifornien, men (speciellt för mig som alltid levt i länder med dämpade färgskalor) det är svårt att dela en annan människas minnen; några har tur och har liknande erfarenheter och är på samma våglängd, men tyvärr inte jag.

Paul Chan vill på ett förment vetenskapligt sätt avslöja den sinistra undermeningen i några vissa skrivna texter och skapa ett eget slags alfabet. Jag har svårt för den sortens pseudovetenskapliga försök, vilka oftast bara (som här) framstår som godtyckliga för mig. Godtycklighet är också intrycket av Georges Adéagbos samling av slumpmässigt funna böcker, tidningssidor och föremål från Stockholm som ställs mot föremål från Benin och kallas La naissance de Stockholm...! (2014)

Michelangelo Pistoletto har tillverkat och ställt fram bord av blankt, blankt spegelglas formade efter viktiga hav. Sjöfart och handel har alltid varit en källa till möten och utbyten mellan folkslag, och spegelborden skall vara plattformar för samtal och kulturutbyte, men den goda intentionen skräms bort av skyltarna som varnar för att röra vid de blanka ytorna. Däremot uppskattar jag och många andra besökare de vackra stolar som står där, som helt klart kommer från olika kulturer med olika behov och olika hantverkstraditioner. De stolarna är något av det bästa i utställningssalen.


Kader Attias diabildsverk Open Your Eyes (2010) gör mig illa berörd. Det intressanta temat av afrikansk konst som gått litet sönder och lagats med oväntade material ställs mot bilder av män vars ansikten skadats i första världskriget och lagats så gott det går. Bilderna flyger förbi; bara någon sekund åt varje förvridet ansikte, som faktiskt står för ett helt öde, en människa med minnen och drömmar som kanske förvrängts och krossats. Jag tycker inte om hur männen används i ett konstverk och önskar dem alla frid i sina själar.

Något jag hade hoppats på innan jag gick in på utställningen var, och det var kanske naivt av mig, någon form av sökande efter gemenskap mellan alla oss splittrade människostammar. Tack och lov fanns det ett verk som tycktes stå för det: Haegue Yangs rombformade bordsdelar med ytor av vitt skilda slag, som ställts samman i en femhörning med bihang och mjukats upp med prylar inklusive en liten jordglob. Som om olika kulturer kommit samman, funnit en gemensam grund och plockat ihop några saker för att skapa en plats att vila och få litet tröst i oron. Det är ett skönt minne från en spretig utställning.

Länk till Moderna Muséets sida om Efter Babel


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar