Det vibrerar av magi genom hela konserten med Robert Plant på Gröna Lund. Inte bara för att mannen är en legend, inte bara för att låtarna som spelas är moderna klassiker, inte bara för att musikerna är samspelta så att det liknar telepati, utan för allt det här plus de helrätta arrangemangen: ringande gitarrer, drivande bas och trummor, utspejsade syntklanger och Robert Plants starka, fina röst. Tolfte september 1968 spelade han på Gröna Lund för första gången, och sedan dess har han fortsatt att göra musik som tagit plats i det kollektiva medvetandet.
Under turnéns gång har Plant och The Sensational Space Shifters skyfflat om och bytt ut låtar på spellistan varje kväll. Man märker att de är kompetenta musiker som har ett stort förråd av låtar att välja ur, och framför allt glädje över att spela för en uppskattande publik. De spelar musik av Led Zeppelin, Robert Plant solo och av andra musiker i den amerikanska folkrockstilen.
Konserten på Grönan börjar hårt med Trampled Under Foot och fortsätter med förra årets Turn It Up, suggestiv som om vi var på väg att sugas in i en kult. Black Dog, Rainbow och The Wanton Song får det att kännas som att man är med om en historisk konsert; harmonierna, arrangemangen, de genuina musikerna; allt stämmer. Redan innan Willie Dixon-covern Spoonful letar det sig in blues-toner som hänger med i flera låtar och ibland är på vippen att slå över i boogierock.
Andra låtar färgas av skönt psykedeliska klanger, och om det är något jag önskar så hade det varit mer av det och mindre av folkrock. Tack och lov slapp stannade i alla fall solen kvar under The Rain Song.
Monsterhitsen måste också med, men jag förstår att gruppen vill smyga in dem utan att låta dem ta över showen. Två verser av Dazed and Confused trollas sömlöst in mellan No Place To Go och Little Maggie. Senare dyker Whole Lotta Love upp - vänta, vad sjöng han nu för några rader, mitt i en annan låt? Och där kommer hela versen, med ikoniska gitarriff och allt, innan badet går över till Mona... men hårt annonserad av trummorna kan inte Whole Lotta Love hålla sig borta utan bryter sig in en sista gång i musikblandningen. Som extranummer fick vi fotbollsmatchdängan Rock and Roll av de energiska, kompetenta och generösa musikerna på scenen, och så var den fantastiska konserten slut.
Under turnéns gång har Plant och The Sensational Space Shifters skyfflat om och bytt ut låtar på spellistan varje kväll. Man märker att de är kompetenta musiker som har ett stort förråd av låtar att välja ur, och framför allt glädje över att spela för en uppskattande publik. De spelar musik av Led Zeppelin, Robert Plant solo och av andra musiker i den amerikanska folkrockstilen.
Konserten på Grönan börjar hårt med Trampled Under Foot och fortsätter med förra årets Turn It Up, suggestiv som om vi var på väg att sugas in i en kult. Black Dog, Rainbow och The Wanton Song får det att kännas som att man är med om en historisk konsert; harmonierna, arrangemangen, de genuina musikerna; allt stämmer. Redan innan Willie Dixon-covern Spoonful letar det sig in blues-toner som hänger med i flera låtar och ibland är på vippen att slå över i boogierock.
Andra låtar färgas av skönt psykedeliska klanger, och om det är något jag önskar så hade det varit mer av det och mindre av folkrock. Tack och lov slapp stannade i alla fall solen kvar under The Rain Song.
Monsterhitsen måste också med, men jag förstår att gruppen vill smyga in dem utan att låta dem ta över showen. Två verser av Dazed and Confused trollas sömlöst in mellan No Place To Go och Little Maggie. Senare dyker Whole Lotta Love upp - vänta, vad sjöng han nu för några rader, mitt i en annan låt? Och där kommer hela versen, med ikoniska gitarriff och allt, innan badet går över till Mona... men hårt annonserad av trummorna kan inte Whole Lotta Love hålla sig borta utan bryter sig in en sista gång i musikblandningen. Som extranummer fick vi fotbollsmatchdängan Rock and Roll av de energiska, kompetenta och generösa musikerna på scenen, och så var den fantastiska konserten slut.
Wow, vad glad jag är att ha sett denna konsert. Avslutningen med "Rock and Roll" kommer jag länge att minnas med njutning.
SvaraRaderaJa, det var verkligen en guldkonsert!
SvaraRadera