Jurassic World

Kan man sparka igång dinosaurie-franchisen igen så att det känns fräscht och relevant? Ja, det kan man, och till stora delar är det vad Jurassic World gör, men också vad den misslyckas med.

Filmen är ingen reboot i en ny tidslinje, utan har låtit listiga entreprenörer bygga vidare på de gamla idéerna om en temapark där häpna människor får se levande urtidsödlor. Tjugotusen besökare har den stora ön utanför Costa Rica, och några anställda som övervakar de chippade djuren á la kontrollrummet i Hunger Games. Visst var det några rovödlor som bröt sig loss och gick bärsärkagång för tjugo år sedan, men den här gången är ju allt annorlunda, eller hur? Och att labbchefen inte vill berätta detaljer om den nya, genmodifierade dinosaurien är litet irriterande, men för att hålla besökssiffrorna uppe behövs det ju nya och läskigare attraktioner då och då, så varför ifrågasätta det?

Nej, det är ingen idé att ifrågasätta den logiken, utan det är bara att luta sig tillbaka och se det hända som man gissar; den nya ödlan, Indominus Rex, är förstås listigare än alla trodde och smiter ut i parken. Säkerhetsstyrkans bedövningsinstrument är ingen match för den. Självklart är två barn ute på safari, missar varningen och hamnar i ödlans klor. Det är precis vad man kan vänta sig, och det är spännande och läckert. Marken skakar av tunga fötter, Indominus Rex sveper förbi intill där man sitter och försöker att inte andas, stora ögon och ännu större munnar med huggtänder dyker upp någon meter från ens gömställe.

Det som drar ned filmen är de sorgligt dåliga inledningsscenerna; de två pojkarna som skall presenteras och läras kännas så att vi ryser med dem vid närkontakten med snälla och illvilliga ödlor, och framför allt deras moster och tillika parkchef upptagen med annat. Det är sorgligt att se Bryce Dallas Howard, som spelat stark och självständig i andra filmer, reducerad till en pappfigur med förutsägbara karriärkvinneproblem. Men om inte annat hinner hon bevisa att hon faktiskt kan springa i sina högklackade skor.

Ganska snart slipper vi ju också de pinsamma scenerna med bara människor och deras banala repliker, och får se fler och vildare dinosaurier. Det är ju det man vill! CGI:n är imponerande; jätteödlorna har tyngd och tänder och också stor smidighet, och krossar den välplanerade shoppinggatan under sin framfart. Puh, nu lägger de väl ned sina farliga experiment? Nej, varför det, det måste ju bli en uppföljare också!

Home av Toni Morrison

Inte alls hemma, utan fängslad i en annan stad för något han inte minns, är huvudpersonen när berättelsen börjar. Som läsare känner jag hans instinkt att fly i varje por; oron för att polisen skall tycka att det är konstigt att han går barfota i snön och ge sig på honom; och hans snabbt ihopkomna plan som lyckas honom. Ingen kan som Toni Morrison få en att känna blodet under huden och varje andetag hos dem hon beskriver, som i mästerverket Beloved, och det är så djup som identifikationen med Frank blir i de första kapitlen av boken Home.

Men Frank talar tillbaka i kursiverade stycken mellan de kapitel som berättarrösten skriver. Han säger emot författaren ibland, berättar minnen och gör sig själv ännu mer levande på det viset.

Efter hand klarnar bilden. Frank har stridit i Korea. Hans bästa vänner Mike och Stuff dog inför hans ögon. Men att vara en krigshjälte suddar inte ut hans hudfärg, och tillbaka i USA hör han fortfarande till dem som kan misshandlas, arresteras och glömmas bort av rättvisan - det är så normaliserat att ingen i boken ens sätter ord på hur orättvist det är. Ingenstans står det utskrivet vilken hudfärg någon har, men det är lätt att förstå av vem som gör vad. De som ostraffat kan kasta sten på, utföra experiment på, vägra att hyra ut till, har en annan hudfärg än de som alltid går från mötet blödande och slagna. Fastän de är huvudpersoner i boken, är känslan att de svarta lever i utkanten, på nåder. Det är fascinerande att se hur andra, oftast rena främlingar, alltid är beredd att hjälpa Frank vidare med husrum, pengar och tips. De har byggt ett informellt skyddsnät, förmodligen för att de vet att de när som helst kan behöva det själva.

Historien rör sig från Frank till kvinnorna i hans liv: Lily, den enda som lugnade hans krigsskadade sinne, den älskade lillasystern Cee, till och med den njugga farmodern de bodde hos som barn. Tyvärr förlorar berättelsen i intensitet då, och fastän de sista kapitlen beskriver grymma händelser kommer de inte lika nära som Franks flykt i bokens början. Inte heller då tror jag att huvudpersonerna egentligen har kommit hem. Men några stillsamma händelser gör att boken svänger in mot hope istället för home; kanske finns det hopp om rättvisa, kanske är samhället på rätt väg.

Fler böcker av Toni Morrison:
A Mercy

Spy

Elegant rör sig den välklädde agenten mellan de vackra kvinnorna i balklänningar, obemärkt genom en dörr ned till källarvåningen och det hemliga högkvarteret. Han är fin, Bradley Fine, och han nedgör motståndare (nästan) felfritt - tack vare rösten i örat som säger vart han skall gå och slå. I CIA:s rörigaste källarkontor sitter skrivbordsagenten Susan Cooper, läser blixtsnabbt av kartor och instruerar om honom om vad som väntar runt hörnet.

 Men nu har identiteterna läckt ut för fältagenterna på den sparsamt bestyckade CIA-avdelningen - och en atombomb är på vift, på väg att säljas på den svartaste av marknader. Vem kan de skicka som kan spionera utan att bli igenkänd? Efter en liten tvekan anmäler sig Susan Cooper till det ansvaret, utan högljudda protester från Rick Ford, en annan agent med uppblåst självbild och häftigt humör.

Melissa McCarthy har ofta spelat roller som blandar action och en hård attityd med brutal humor. Det är jätteviktigt att hitta rätt balans mellan ingredienserna - skall vi få skratta åt en tjockis med storhetsvansinne som blir andfådd, fumlar med vapnen och löser fallet på ren tur? Nej, tack och lov! Dråpliga scener där man får skratta åt Susan vägs upp av minst lika många där hon räddar situationen, med list och med övervåld. Och dessutom driver filmen med de förväntningarna: när Susan får ett tråkigt alias som en Mary Kay-säljande kattägare svidar hon om till en tight svart klänning och glider in på casinot för att närstudera vapenhandlaren hon har fått korn på.

Filmen rör sig mellan europeiska städer och tjusiga palats i klassisk spionfilmsstil, med klipp tillbaka till det öppna kontorslandskapet i CIA:s källare som hemsöks av först fladdermöss och sedan råttor. Jude Law är stilig som Bradley Fine, Jason Statham är rolig som överspände Rick Ford, Allison Janney och Miranda Hart seriöst underhållande i sina roller, och Rose Byrne lägger perfekt komisk känsla i sina ständiga förolämpningar som Susan Cooper lär sig att matcha i härliga bitchfighter. Jag hoppas att filmen får några uppföljare så att vi får se Melissa McCarthy sparka sig fram genom världen under nya alias.

Silmarillion av J.R.R. Tolkien

Den rikt detaljerade världen och den många historierna som ligger till grund för vad som händer i Bilbo och Sagan om Ringen får sin förklaring i Silmarillion. Den börjar redan innan världens skapelse, när Ilúvatar samlar de heliga varelser han frambringat för att sjunga inför honom. När de för första gången skall sjunga samstämmigt är det en av dem som med sin vilja att styra sången åt det håll han vill skapar disharmoni och får de övriga att tappa bort sig i musiken.

För att illustrera vad som hände skapar Ilúvatar Arda, den kända världen, och samma sak händer igen. Den starke och motsträvige Melkor tar sig in i Arda och gör vad han kan för att kullkasta Ilúvatars planer och de andra Valarnas verk, och själv bli härskare. Under berättelsens gång blir det tydligt hur han åstadkommer det inte bara med direkta anfall mot de andra utan även genom att så misstankar och avundsjuka hos de alver och människor som efter hand börjar befolka Arda.

Många tycker att Silmarillion är mer svårläst än Bilbo och Sagan om Ringen, och de många passagerna som berättar om släkter, tronföljder och slag i kortfattad form är förstås inte alltid så engagerande. Men en del av historierna är fylligare berättade, som de polariserande händelserna när Melkors attack mot de övriga Valarna skapar misstro mellan alverna, en fiendskap som blir starkare och allvarligare av efterföljande händelser. Där finns också den spännande sagan om Beren och Lúthien, som inte bara är en berättelse om stark kärlek mellan en människa och en alv utan även en av de få kapitel där en kvinna inte bara är övernaturligt vacker utan även modig, då de båda tar sig till Melkors fäste och tar tillbaka en av Silmarillerna, de kraftfulla ädelstenarna som han stulit.

Skapelseberättelsen är fascinerande inte bara i hur genomtänkt och genomgripande den är, utan genom den vackra och nyskapande värld den målar upp. Ljuset, det viktiga och heliga, kommer ursprungligen från de två träden Telperion och Laurelín, och när de förstördes kunde en avglans räddas kvar i ett nytt skott, som i sin tur hotades men levde vidare i ett annat skott... Det väcker bilden av det heliga som något som är hotat och måste vårdas, men som också är levande och nära. Valinor där träden växte är ju en form av paradis som till en början kunde nås med skepp från Midgård, där människor, andra varelser och även Melkor och hans lierade hade sin boning.

För de här poetiska och fantasieggande aspekternas skull tycker jag att Silmarillion är en djupare berättelse, och värd att återvända till många gånger.

Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
The Hobbit
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Two Towers
The Lord of the Rings: The Return of the King

Gösta Berlings saga på Stadsteatern

På Stadsteaterns stora scen är en lätt framåtvinklad fyrkant i vacker parkett, en bakgrund av höga trädstammar och ett svart golv som kan fyllas med rök eller vatten tillräckligt för att, tillsammans med skådespelarna och ett antal stolar, gestalta händelserna i Gösta Berlings liv.

Helt oumbärlig för pjäsen är Majorskan på Eketorp som spelas gediget och precis så kraftfullt som hon behöver av den begåvade Ann Petrén. Hon har öppnat sitt stora hem för ett dussintal kavaljerer, tilltufsade existenser som får mat och uppehälle och tid att rumla om och festa. Men otacksamhet är världens lön, och istället för att räta upp sina existenser skyller de även sina misslyckanden på sin välgörerska. Under en lek på julaftonsnatten sluter kavaljererna ett förbund med djävulen, i grannen Sintrams (Samuel Fröler) gestalt, om att driva bort majorskan och ta över Ekeby och de sju bruken.

Saga och verklighet ligger nära varandra, och framlekta profetior kan driva sig själva till uppfyllelse, inte bara i Selma Lagerlöfs berättelser. I den lilla värmländska byn sker det och har skett många dramatiska händelser. Och många av dem kretsar kring Gösta Berling, den avsatte prästen som ändå är så karismatisk och stilig att flera unga kvinnor faller för honom. Joel Spira, som ligger litet väl nära emo i sin diktion, är just den snyggingen som man kan förstå vinner flickors hjärtan.

Sofia Ledarp och särskilt Sanna Krepper gör bra tolkningar av Elisabeth Dohna respektive Marianne Sinclair, som båda i tur och ordning älskar Gösta Berling, men försöker värja sig från det. Gösta Berling, han som tycks föra olycka och till och med död med sig även när han försöker göra det rätta. Att vara en skuggomgärdad ödesgestalt tycks både skrämma och locka honom själv, tills han fångas in av samma ord som Majorskan yttrade när hon räddade hans liv i historiens början: skall han dö när han skulle kunna göra så bra saker med sitt liv?

Stadsteaterns uppsättning har låtit många av Lagerlöfs skrivna ord ligga kvar i skådespelarnas munnar, och det fungerar bra. Ensemblen spelar fint tillsammans och fyller respektive tömmer scengolvet så att varje scen får den laddning den behöver. Det är också underbart att goda musiker är med och sätter levande musik till vad som händer. Med litet över tre timmar är pjäsen ganska lång, men det är ändå mest av allt en god upplevelse att få se den spännande berättelsen få liv framför ens ögon.

Länk till Stadsteaterns sida om Gösta Berlings saga

Foto: Petra Hellberg

Wild Tales

Några århundraden av träning har gjort oss människor tillräckligt civiliserade för att bo många tillsammans på små ytor, acceptera lagar för och även socialt skapade förväntningar på hur vi får bete oss, och tolerera om andra uppför sig så det stör oss en aning i våra liv. Men ibland har civilisationens fernissa gnidits så tunn att det räcker med en liten skrapning för att den skall spricka. Ett övertramp vid fel tidpunkt, och den förorättade bestämmer sig för att slå tillbaka med råge.

Wild Tales är en sorts novellsamling på film: sex olika berättelser i följd. Jag tycker mycket om formatet, och regissören och manusförfattaren Damián Szifrón har hittat rätt ton och detaljnivå för att ge sina historier bakgrund och spännande innehåll. Ett återkommande tema är, som jag nämnde, ett hämndbegär som eskalerar en dålig situation till något värre. I flera av episoderna spelar också bilar en viktig roll - en bra observation av vad som tar stor plats i vardagslivet.

Som biopublik är det frestande att tänka "Aj aj, där gjorde du något dumt!" och se att där startade personen spiralen ned mot katastrofen. Men samtidigt har filmen dragit en så djupt in i berättelsen att man har förståelse för att personen gör precis så. Steg för steg snärjer de in sig i situationer som det inte går att se någon utväg ur, situationer jag för allt i världen inte vill vara i själv. Det skapar ett ännu större sug, förutom det goda skådespeleriet och det smarta manuset, att vilja se hur det skall gå.

I berättelserna finns en mycket svart humor, som får mig att skratta med en nervös klump i magen flera gånger. Jag gissar att argentinsk humor är mer brutal än vad jag är van vid, men blandningen av skratt och smärta gör de sex historierna till mer än bagateller. Även om tonen är rå gillar jag verkligen den känslomässiga berg- och dalbana filmen tar sin åskådare på, och vill gärna se fler filmer av Damián Szifrón.

Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten på Stadsteatern

Av Mark Haddons bok med nästan samma namn har Simon Stephens gjort en scenversion som har spelats och uppskattats i London samt på flera andra brittiska scener. Att se historien spelas upp med skådespelare är förstås en helt annan upplevelse än att läsa boken, och det har både för- och nackdelar.

I boken kan huvudpersonen Christopher berätta om vad som är viktigt för honom, till exempel att maten skall ha rätt färg och inte vara blandad, och jobbigt, som att förstå andra människor och att de rör vid honom. Man hinner identifiera sig med honom och tycka att hans känslor är förståeliga, till och med att han är den normale bland en massa påträngande och oförstående människor. På scenen är han en av många som skall samspela, och då kan man också se hur jobbig och svårhanterlig han i sin tur är för andra omkring honom.

Scenen är stor och kal, och skådespelarna som inte agerar för tillfället sitter längs kanterna tillsammans med rekvisitan. Det gör att de få på scenen hamnar i fokus nästan till det utpekades gräns, vilket kanske skulle kunna understryka hur Christopher känner sig, men är svårt att utnyttja dramaturgiskt och istället får skådespelarna att se bortkomna och ibland till och med taffliga ut (och tyvärr inte så det stämmer med vad som gestaltas). Jag önskar att scenen hade varit litet mindre.

Det är svårare att fatta sympati för Christopher när han inte själv får föra ordet, och dessutom därför att handlingen rusar så snabbt framåt, och för att man inte får se lika mycket av vad han verkligen blir lugn och tillfredsställd av. Under andra akten visas detta faktiskt bättre: allt saktar ned och ljuset blir grönt när Christopher känner harmoni, till skillnad från stöket på tågperrongen och i tunnelbanan (som gärna kunde få varit ännu mer kaotiskt).

Foto: Petra Hellberg

Det som scenversionen gör bättre är att visa vilken prövning Christopher och hans fixa idéer är för hans omgivning, även för dem som verkligen vill honom väl, och det är en nyttig tanke även för oss i publiken. Det är en fin men skrämmande scen när Christopher är upprörd, och hans mor vill hålla om honom eller kanske bara hålla hans hand även för sina egna känslors skull, men hon vet att det bara kommer att göra honom värre däran. Både boken och pjäsen är läs- och sevärda för att de kan öppna ens ögon för något, men också för att de är spännande och underhållande i sig.

Länk till Stadsteaterns sida om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

Marilyn Manson på Grönan

Fritt fall, berg- och dalbanor, House of Nightmares och slänggungor på hisnande höjder är en bra inramning för rockkonserter, och litet särskilt för en regisserad mörkermässa med en entertainer som Marilyn Manson. Scenen dränktes i dimma där Manson trädde fram (en kvart försenad) efter att ha släntrat runt och svängt med mikrofonen som ett rökelsekar. Så stod de där, mörkklädda och sminkade, basisten Twiggy Ramirez med ännu mer nollställt ansiktsuttryck i form av en läbbig plastmask. Manson krälade på scengolvet, hoppade jämfota och pratade och småpussades med Twiggy under showens gång.

Marilyn Mansons låtar är egentligen melodiösa och intressanta, men är producerade med tuffa gitarrslingor och hårda trummor som ger ett kraftfullt intryck, och förstås Mansons raspiga röst. Det är inte konstigt att det slamriga tar överhanden på en konsert, men det är litet synd. I alla fall var det stor energi i spelningen - åtminstone under första halvan. Ju längre konserten gick, desto längre blev (de helt onödiga) pauserna mellan låtarna och desto slöare blev Mansons mellansnack. De långsammare låtarna, som kunnat låta så mäktiga, lät släpiga.

Energinivån steg förstås med Personal Jesus och Irresponsible Hate Anthem. Men det var kanske inte det bästa valet att avsluta showen med Coma White, en långsam powerballad som inte väckte publikjubel, och sedan smyga av scenen utan att säga hej och tack. Det var också synd att de inte spelade This Is The New Shit. Reaktionerna bland fansen verkar variera från lätt besvikelse över låtval och tempo, till upprymdhet över den svarta showen på Gröna Lund.

Pehr Hilleström på Sven-Harrys

Det är en välgärning att Pehr Hilleström målade så många scener från 1700-talets vardagsliv. Det är ännu en välgärning att Sven-Harrys samlar några av hans tavlor från de många olika platserna de är utspridda till. "Några" skriver jag, vilket sker med tanke på att han målade över tusen tavlor, men utställningen Med hemmet i blickpunkten visar tre väl fyllda salar med hans verk, så det är en bred och varierad bild vi får.

Det är extra roligt att Hilleström ofta har avbildat "fruentimmer" i sina sysslor. På så sätt får man en uppfattning om vilka göromål som var vanliga och viktiga, och dessutom om hur hemmen såg ut. I utställningsrummen finns också ett antal tablåer där tavlorna får utgöra bakgrund till tidstypiska möbler, bänkar, speglar och småföremål.

 Vi får se kvinnor (och en del män) i olika samhällsställningar: en välbärgad dam som tar en paus i läsningen och längtansfullt tittar ut genom fönstret; en kvinna i färd med att lära en liten flicka att läsa; pigor som letar efter något i skafferiet. I varje bild finns spännande föremål att se närmare på: leksaker, kinesiska tekoppar, ornamenterade silverljusstakar och annat, målade i fin detalj.

Ett fruentimmer som vid sin Lectur ser ut genom fönstret

Jag tycker att Hilleströms målarskicklighet bäst framträder i de verk där han spelar med ljus och skugga. Många av bilderna i ett jämnt ljus ser aningen platta ut, men skuggorna ger djup i bilden. De ger också Hilleström bättre chanser att låta lystern i ett tyg eller rundningen i en kind synas, och ibland låter han effektfullt en person ligga helt i skuggan, vilket ger fantastiska kontraster.

Ett fruentimmer som läser vid ljus och ett annat står och förmanar henne.

Fruentimrets förmaning kommer säkert av hur dyra ljusen var. De snabbt smältande och luktande talgljusen var billigare än vaxljusen, och det gällde att spara på belysningen. Detta berättas på ett intressant sätt i Jan Garnerts och Göran Gunérs film "Ut ur mörkret", som visas på Sven-Harrys nedervåning. Med upplysande citat från Märta Helena Reenstierna, den fascinerande Årstafrun, får vi en känsla för hur uppskattade olika former av belysning var. Filmen illustreras inte bara med tavlor av Pehr Hilleström utan av efterföljande konstnärer.

Det finns alltså flera anledningar till att se utställningen om Pehr Hilleström och hans samtid, men även bortsett från de historiska inblickarna är utställningen välgjord och njutbar.

Länk till Sven-Harrys sida om Pehr Hilleström

Kongl. Slottet åt Logården

Vildanden på Dramaten

Första halvan av Anna Petterssons uppsättning av Vildanden stressade och irriterade mig. Människor talade och rörde sig i uppskruvat tempo och med överdrivna manér, och regin tycktes full med lösryckta idéer som avlöste varandra och drev pjäsen i ständigt nya, förvirrande riktningar.

Allra först klev Hedvig (Lina Leandersson) över scenen och tog plats vid ett teknikerbord. Därifrån startade hon ljudeffekter då och då under föreställningen. Det fick mig att försöka läsa händelserna som vore de regisserade av Hedvig; de tre tredubblade frackgubbarna som en obegriplig massa av vuxna, samt Gregers Werles (Hannes Meidal) och Hjalmar Ekdals (Per Svensson) överdrivna mimik. Jag såg inte meningen med att scenteknikerna tejpade in de två senare i en allt kortare rektangel som tvingade dem närmare varandra under sitt samtal (men i andra akten såg jag hur mycket mindre Hedvigs rektangel var). Dialogerna med de frånvarande fäderna i pjäsen innehöll ensidiga JA- och NEJ-svar som fick mig att undra hur mycket av handlingen vi missade på det.

När andra akten började och Hedvigs mor Gina (Thérèse Brunnander) började löddra och raka Ibsen-bysten som stod på en piedestal mitt på scenen väcktes min irritation igen. Men så börjar jag tänka. Det finns en person till som lever en livslögn i den här pjäsen: Gina, kvinnan som tillsammans med Hjalmar Ekdal fick hjälp av sin gamle uppvaktare till äktenskap, ett hem och ett arbete som fotograf respektive retuscherare. Under de femton åren som gått har hon skött hemmet, skött fotograferande och skaffat inkomster medan maken funderat på sin uppfinning om eftermiddagarna, och i största allmänhet tagit hand om Hjalmar Ekdal som uppenbarligen har litet väl höga tankar om sin egen viktighet.

Under resten av pjäsen håller jag ögonen på Gina när hon är på scenen. Det är genialiskt hur Anna Pettersson låter gruppen av gubbar stå i bakgrunden och fnysa och humma när hon och Hjalmar har sin stora uppgörelse. Och de tidigare insmugna protesterna mot manus blommar ut i en viktig motfråga till den indignerade maken. Åh, jag önskar att hon protesterat ännu mer och broderat ut sitt försvar! Men det hör till en annan pjäs.

Men nu har vi sett hennes styrka. När den tjurige rymlingen Hjalmar kommer hem en sväng lockar hon honom tillbaka till hemmet med kaffe och en smörgås. Vi ser hur van hon är att dämpa sin makes humörsvängningar, och förstår att hon kommer att kunna göra det precis så länge hon vill. Men hur länge till skall hon vilja? Hon skulle klara sig utmärkt utan jättebebisen Hjalmar att ta hand om. Som ett svar på mina tankar kommer hon senare indansande i Noras tarantella-kläder och tar ett bestämt farväl av Torvald!

Nu ser jag varför Hedvig tycktes regissera pjäsen: hon är Ibsens alter ego, och hon är det oskyldiga barnet som måste lida för andras idéer. Ingen kan väl tycka att hennes hemska öde är riktigt? Men ställningstagandet blir viktigare när moralen inte är så svartvit och enkel. Se på Gina, som visserligen hållit inne med den möjliga sanningen under femton år, men å andra sidan gett ett gott liv åt Hjalmar och hans far och hans dotter. Förtjänar hon att få sitt liv slaget i spillror? I det här fallet vet vi att hon skulle klarat sig väl ekonomiskt, men i så många andra fall har den uppgrävda sanningen lett till avståndstagande av de till synes moraliskt oantastliga, och inte sällan till fattigdom.

**** Spoilervarning ****

Men i den här pjäsen som tänker ett extra varv, hur skall det gå för lilla Hedvig? När Pettersson lägger flera av Gregers Werles lismande repliker om uppoffring i hennes egen mun klingar de extra cyniskt. Männen har dukat fram och förväntar sig ett offer.

Men nej! Hedvig sitter med ryggen mot publiken och vägrar att avlossa den laddade pistolen! Gubbarna går fram och viskar med henne men hon vägrar. När hon säger Nej! och går av scenen blir jag så glad att jag får tårar i ögonen. Bra, Hedvig! Ingen flicka skall behöva dö för att visa hur vilka hycklare moralens självpåtagna väktare är!

Länk till Dramatens sida om Vildanden

Embassytown av China Miéville

China Miéville har sagt att han vill skriva böcker ur alla genrer, till exempel en nybyggarroman (Iron Council) och en sjöroman (The Scar). Embassytown är en inbrytning i hard SF, med en kort introduktion i en spännande kosmologi följd av en människokolonis försök att förstå och förhandla med en mycket främmande livsform på den avskilda planeten där de bor.

Ett viktigt tema för boken är språk. Till att börja med tycks Miéville ha fascinerats av ordet immerse , försjunka i. På tyska kan man leka med ordet så att det blir Immer-See, alltid-hav. Detta alltid-hav är ett grundläggande universum från vilken bubblor av mindre permanenta universa med varierande naturlagar utgår. Mellan dessa universa, med ännu en blick åt tyskan kallade manchmal, går det att resa i Immer som genom en form av hyperspace. Med en blinkning åt det medeltida handelsförbundet Hansan är människorna vi följer kolonisatörer från den interuniversella staten Bremen.

När berättelsen finner fotfäste i Embassytown är det fortfarande språket som spelar huvudrollen, tillsammans med huvudpersonen Avice Benner Cho. Urbefolkningen på planeten, Ariekei, talar på ett vis som är ytterst komplicerat för människor av flera anledningar. Några tillbakablickar i Avices barndom ger en känsla för hur människor förhåller sig till planetens svårbegripliga värdar.

Jag är van vid och gillar att, när jag läser science fiction, placeras i en extremt annorlunda miljö och få samla på ledtrådar som till slut ger en hel bild av hur samhället och de okända utomjordingarna fungerar. Gillar man inte den utmaningen är det en mycket hög tröskel för att komma in i Embassytown, och den kritiken har framförts av besvikna läsare. För min del går det bra att inte veta vad olika förbiflygande ord betecknar under de första kapitlen och inte heller i slutet av boken - de används konsistent och ger en känsla för omgivningarna.

Andra ord är däremot en rik källa till funderingar. Eftersom Ariekei talar ett mycket konkret språk och bland annat inte kan ljuga, händer det att de behöver människor som ställer upp och utför specifika saker för att Ariekei skall kunna uttala dem. Som barn blir Avice rekryterad att gestalta ett nytt uttryck: the girl who was hurt in the dark and ate what was given to her, senare förkortat till the girl who ate what was given her. Ett annat barn gestaltar uttrycket the boy who swims with fishes every week, och måste därför simma med fiskar varje vecka för att uttrycket skall fortsätta vara sant. Att försöka föreställa sig vad Ariekei talar om, och hur, för att behöva sådana udda uttryck, är svindlande.

Ju mer vi får veta om Ariekeis språk, desto mer intrikat framstår det. Plötsligt sker något som skakar om människornas påverkan på Ariekeis språk och tillvaro, och det leder till stor fara för såväl människor som Ariekei. Det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna avvärja en katastrof, men det är det som människorna måste göra eftersom de inte kan räkna med att bli räddade i tid från sin lilla manchmal-ö i immer. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag inte är nöjd med upplösningen, som känns litet för enkel. Men Embassytown är ändå en spännande och läsvärd bok, och en intressant tankeövning för den som försöker sätta sig in i Ariekeis språk och tänkande. Jag gillar glimtarna av Miévilles kosmologi i boken, och skulle gärna läsa mer om Bremens kolonier och utforskandet av immer.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & the City 
Kraken

Slash på Grönan

Sångaren Myles Kennedy tyckte om att spela omgiven av bergbanorna och fritt fall-torn på Gröna Lund, och han, The Conspirators och motorn Slash gav publiken en spelning full av energi och hitlåtar. Även om Guns N' Roses-covers stack ut står sig de egna låtarna av Slash bra vid sidan om dem, speciellt som många av dem har snygga slingor som passar bra för ordlös medsjungning.

You're A Lie och Nightrain (Guns N' Roses) var den starka inledningen, och Slash kunde briljera på elgitarren. Men Standing In The Sun och flera andra låtar har mindre hets, istället ett långsammare, sugande driv underifrån som också lät bra på utomhusscenen. Det var dock litet synd att sången inte hördes så väl i den annars välbalanserade musikmixen.

Låtlistan har varierat mellan spelningarna på turnén hittills. Jag vet flera som blev riktigt glada över att få höra Mr. Brownstone i Stockholm. Den följdes av fler Guns N' Roses-covers: den intrikata You Could Be Mine och Welcome To The Jungle, med Doctor Alibi emellan.

World On Fire är en röjig hitlåt, Anastasia en mer avancerad sång; båda är bevis på vilken bra låtskrivare Slash är. Speciellt Anastasia lät bra från det vackra akustiska gitarrsolot på övre halvan av dubbelgitarren över den fina melodin och genom de komplexa harmonierna. Men det var ändå helt rätt att få avsluta konserten i topp med Paradise City, med allsång och skriksång och människor som hoppade så marken gungade. Bandet verkade lika nöjda med konserten som publiken, och det hade de all rätt till.