Kan man sparka igång dinosaurie-franchisen igen så att det känns fräscht och relevant? Ja, det kan man, och till stora delar är det vad Jurassic World gör, men också vad den misslyckas med.
Filmen är ingen reboot i en ny tidslinje, utan har låtit listiga entreprenörer bygga vidare på de gamla idéerna om en temapark där häpna människor får se levande urtidsödlor. Tjugotusen besökare har den stora ön utanför Costa Rica, och några anställda som övervakar de chippade djuren á la kontrollrummet i Hunger Games. Visst var det några rovödlor som bröt sig loss och gick bärsärkagång för tjugo år sedan, men den här gången är ju allt annorlunda, eller hur? Och att labbchefen inte vill berätta detaljer om den nya, genmodifierade dinosaurien är litet irriterande, men för att hålla besökssiffrorna uppe behövs det ju nya och läskigare attraktioner då och då, så varför ifrågasätta det?
Nej, det är ingen idé att ifrågasätta den logiken, utan det är bara att luta sig tillbaka och se det hända som man gissar; den nya ödlan, Indominus Rex, är förstås listigare än alla trodde och smiter ut i parken. Säkerhetsstyrkans bedövningsinstrument är ingen match för den. Självklart är två barn ute på safari, missar varningen och hamnar i ödlans klor. Det är precis vad man kan vänta sig, och det är spännande och läckert. Marken skakar av tunga fötter, Indominus Rex sveper förbi intill där man sitter och försöker att inte andas, stora ögon och ännu större munnar med huggtänder dyker upp någon meter från ens gömställe.
Det som drar ned filmen är de sorgligt dåliga inledningsscenerna; de två pojkarna som skall presenteras och läras kännas så att vi ryser med dem vid närkontakten med snälla och illvilliga ödlor, och framför allt deras moster och tillika parkchef upptagen med annat. Det är sorgligt att se Bryce Dallas Howard, som spelat stark och självständig i andra filmer, reducerad till en pappfigur med förutsägbara karriärkvinneproblem. Men om inte annat hinner hon bevisa att hon faktiskt kan springa i sina högklackade skor.
Ganska snart slipper vi ju också de pinsamma scenerna med bara människor och deras banala repliker, och får se fler och vildare dinosaurier. Det är ju det man vill! CGI:n är imponerande; jätteödlorna har tyngd och tänder och också stor smidighet, och krossar den välplanerade shoppinggatan under sin framfart. Puh, nu lägger de väl ned sina farliga experiment? Nej, varför det, det måste ju bli en uppföljare också!
Filmen är ingen reboot i en ny tidslinje, utan har låtit listiga entreprenörer bygga vidare på de gamla idéerna om en temapark där häpna människor får se levande urtidsödlor. Tjugotusen besökare har den stora ön utanför Costa Rica, och några anställda som övervakar de chippade djuren á la kontrollrummet i Hunger Games. Visst var det några rovödlor som bröt sig loss och gick bärsärkagång för tjugo år sedan, men den här gången är ju allt annorlunda, eller hur? Och att labbchefen inte vill berätta detaljer om den nya, genmodifierade dinosaurien är litet irriterande, men för att hålla besökssiffrorna uppe behövs det ju nya och läskigare attraktioner då och då, så varför ifrågasätta det?
Nej, det är ingen idé att ifrågasätta den logiken, utan det är bara att luta sig tillbaka och se det hända som man gissar; den nya ödlan, Indominus Rex, är förstås listigare än alla trodde och smiter ut i parken. Säkerhetsstyrkans bedövningsinstrument är ingen match för den. Självklart är två barn ute på safari, missar varningen och hamnar i ödlans klor. Det är precis vad man kan vänta sig, och det är spännande och läckert. Marken skakar av tunga fötter, Indominus Rex sveper förbi intill där man sitter och försöker att inte andas, stora ögon och ännu större munnar med huggtänder dyker upp någon meter från ens gömställe.
Det som drar ned filmen är de sorgligt dåliga inledningsscenerna; de två pojkarna som skall presenteras och läras kännas så att vi ryser med dem vid närkontakten med snälla och illvilliga ödlor, och framför allt deras moster och tillika parkchef upptagen med annat. Det är sorgligt att se Bryce Dallas Howard, som spelat stark och självständig i andra filmer, reducerad till en pappfigur med förutsägbara karriärkvinneproblem. Men om inte annat hinner hon bevisa att hon faktiskt kan springa i sina högklackade skor.
Ganska snart slipper vi ju också de pinsamma scenerna med bara människor och deras banala repliker, och får se fler och vildare dinosaurier. Det är ju det man vill! CGI:n är imponerande; jätteödlorna har tyngd och tänder och också stor smidighet, och krossar den välplanerade shoppinggatan under sin framfart. Puh, nu lägger de väl ned sina farliga experiment? Nej, varför det, det måste ju bli en uppföljare också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar