iD av Madeline Ashby

Amy från första boken vN växte sig allt starkare och självständigare tillsammans med roboten Javier, från en clade som har fotosyntes i huden och superstarka ben som kan hoppa tio meter upp i luften. När iD börjar lever de båda på en artificiell ö som fungerar som tillflyktsort för robotar trötta på livet med människor. Men hoten kommer från alla sidor: från den perverterade sekten New Eden, och inte minst från Portia, den blodtörstiga mormor som Amy varit tvungen att integrera i sig själv för att försöka hålla henne i schack.

Javier måste fly från ön efter en attack, och ger sig ut på en jakt kors och tvärs över världen för att försöka rädda något av det lyckliga livet han hade tillsammans med Amy. Precis som i vN får vi veta mer om världen av Javiers resa, men i iD fungerar inte greppet lika bra. Det beror dels på att Javiers resa känns forcerad och nästan slumpmässig, och dels på att både teknikutvecklingen och konspirationstrådarna i världen framstår som så avancerade att de tappar verklighetsanknytningen som skulle behövas.

En aspekt av Javiers inte helt konsistenta personlighet är att han är byggd för att älska människor, och jag gillar att kärleken får honom att se lockande skönhet även i de säkert medelmåttiga personer han stöter på då och då. Men speciellt i de sista kapitlen vittrar robotpersonligheternas trovärdighet bort då de närmast beter sig som ungdomar i en dålig collegefilm med litet action.

I vN var det roligt med robotmathaken som tagit namn efter Bladerunner, men i iD duggar de inskjutna referenserna ännu tätare. En savann på ön kallar Amy för the Veldt, och mot slutet av boken dyker Molly från Neuromancer upp och citerar T.S. Eliot. Det är litet väl enkelt att blinka så hårt mot sina läsare medan man låter sin huvudperson vara oförstående. Överlag upplever jag att iD är slarvigare skriven än vN, och fortsättningen som antyds framstår som än mer forcerad. iD är underhållande, och visst skulle man kunna nöja sig med det, men jag hade hoppats på mer.

Fler böcker av Madeline Ashby:
vN