The Theory of Everything är ett stort mål inom fysiken; i korthet att kunna förklara universum i både stora och små sammanhang med en enda teori. Men även med den teorin på plats ser även jag, som älskar fysiken och dess många tillämpningar, att inte alla aspekter av livet på jorden skulle kunna förklaras. Det är en tanke att ödmjukt påminna sig om, att alla kristallklara matematiska bevis och formler inom fysiken arbetats fram av bräckliga människor med oförutsägbara liv.
En av vår tids stora vetenskapliga tänkare är Stephen Hawking, mannen som från sin rullstol blinkar fram de smarta teorier om universum som han har tänkt ut. Filmen The Theory of Everything handlar om honom, men lika mycket om hans första fru Jane och deras liv tillsammans.
I blomman av sin ungdom, som doktorand vid Cambridge med stora möjligheter att få lära och forska, och med en spirande kärlekshistoria, får den unge Stephen läkarens dom: ALS håller på att ta över hans kropp, och han har bara två år kvar att leva. Även med facit i hand - Hawking har levt femtio år till sedan dess och inte gett upp än! - är det hjärtslitande att se honom slås ned av det onda budet. Eddie Redmayne är en skicklig skådespelare som kan låta den tilltagande fumligheten och snubblingarna påverka såväl ansiktsdragen som hela kroppen.
Det är litet märkligt att filmen inte tar upp känslorna när Hawking faktiskt lever vidare år efter år. Vi ser honom arbeta vidare, gifta sig med Jane och till och med få barn, en kil in i framtiden så god som någon. Hur kände de sig då - hopp, rädsla för falskt hopp, uppgivenhet? Det vi får se är Stephen Hawkings livsglädje; försämringar i hälsan blir motgångar, men när han får rätt hjälpmedel piggnar han till igen. Med rullstolen leker han Dalek med barnen, med röstemulatorn pratsjunger han som HAL. Och vi får också se Janes frustration; hon vill ju inte ta sönder Stephens entusiasm, men det är hon som får städa upp och se till att vardagen fungerar för barnen och den lekande men trögrörliga maken. Felicity Jones gör ett fint jobb när hon går från förälskad ung flicka till en ganska så ensam kvinna med stort ansvar.
Fysiken tar inte jättestor plats i filmen, vilket är förståeligt. Det skulle dragit ned tempot och intresset, och det skulle varit svårt att säga mer och fortfarande vara vetenskapligt korrekt. Jag hoppas att filmen ändå väcker ett intresse för den allomfattande fysiken, kanske genom att man skaffar Stephen Hawkings stimulerande och lättlästa bok A Brief History of Time. Dessutom är filmen ett vittnesbörd om en stark hjärna som vinner över en motsträvig kropp och en man som inte ger upp.
En av vår tids stora vetenskapliga tänkare är Stephen Hawking, mannen som från sin rullstol blinkar fram de smarta teorier om universum som han har tänkt ut. Filmen The Theory of Everything handlar om honom, men lika mycket om hans första fru Jane och deras liv tillsammans.
I blomman av sin ungdom, som doktorand vid Cambridge med stora möjligheter att få lära och forska, och med en spirande kärlekshistoria, får den unge Stephen läkarens dom: ALS håller på att ta över hans kropp, och han har bara två år kvar att leva. Även med facit i hand - Hawking har levt femtio år till sedan dess och inte gett upp än! - är det hjärtslitande att se honom slås ned av det onda budet. Eddie Redmayne är en skicklig skådespelare som kan låta den tilltagande fumligheten och snubblingarna påverka såväl ansiktsdragen som hela kroppen.
Det är litet märkligt att filmen inte tar upp känslorna när Hawking faktiskt lever vidare år efter år. Vi ser honom arbeta vidare, gifta sig med Jane och till och med få barn, en kil in i framtiden så god som någon. Hur kände de sig då - hopp, rädsla för falskt hopp, uppgivenhet? Det vi får se är Stephen Hawkings livsglädje; försämringar i hälsan blir motgångar, men när han får rätt hjälpmedel piggnar han till igen. Med rullstolen leker han Dalek med barnen, med röstemulatorn pratsjunger han som HAL. Och vi får också se Janes frustration; hon vill ju inte ta sönder Stephens entusiasm, men det är hon som får städa upp och se till att vardagen fungerar för barnen och den lekande men trögrörliga maken. Felicity Jones gör ett fint jobb när hon går från förälskad ung flicka till en ganska så ensam kvinna med stort ansvar.
Fysiken tar inte jättestor plats i filmen, vilket är förståeligt. Det skulle dragit ned tempot och intresset, och det skulle varit svårt att säga mer och fortfarande vara vetenskapligt korrekt. Jag hoppas att filmen ändå väcker ett intresse för den allomfattande fysiken, kanske genom att man skaffar Stephen Hawkings stimulerande och lättlästa bok A Brief History of Time. Dessutom är filmen ett vittnesbörd om en stark hjärna som vinner över en motsträvig kropp och en man som inte ger upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar