Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i Konserthuset

Samtida musik kan vara svårlyssnad och ofta depressiv, med en olycksbådande eller tröstlös grundton. Men Jukka Tiensuus Alma III (1998) är en kort explosion av glädje: som stora stenblock som kastas i vattnet så att det plaskar och glittrar. Jag tyckte om hur de kraftiga utbrotten av hela orkestern mynnade ut i porlande eftersläntrande toner i positiva klanger. (Detta sagt med brasklappen att jag egentligen inte har en aning om vad Tiensuu vill säga med sitt verk.)

Efter den korta inledningen följde ett annat verk, så vackert och genom-älskat att man både förstår och inte förstår varför det inte spelas en gång i halvåret: Pjotr Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i b-moll (1874), som kan höras i filmer och följetonger när känslorna skall svalla. Därför kan verket förstås kännas slitet, men då är ju utmaningen att framföra det som om det vore första och enda gången. Kungliga Filharmonikerna leddes skickligt av dirigenten Susanna Mälkki, och redan från första anslaget märktes deras distinkta förmåga att spela precist och ändå innerligt, den här gången aningen mjukare enligt Mälkkis direktiv.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Vid flygeln satt den unge israeliske pianisten Inon Barnatan och lät fingrarna löpa så raskt över tangenterna att de nästan blev suddiga. Hans inlevelse var i första satsen så stor att jag ibland var rädd att han skulle skena iväg från orkestern, men de lyckades hålla samman. Andra satsen spelades litet extra långsamt. Någon gång slant fingrarna, men Barnatans virtuositet imponerade, inte minst i det spirituella extranumret av Mendelssohn. Jag hör gärna Barnatan i Konserthuset igen!

Efter paus togs vi på en resa: Claude Debussys underbara triptyk Images (1905-12) rör sig över England och, med smattrande kastanjetter, Spanien, och låter så inbjudande för lyssnaren. Jag var glad över att sitta nära harporna, som bidrog starkt till de lyriska klangerna. Än en gång ledde Mälkki Filharmonikerna i böljande nyanser av skön musik. Det var en god avslutning på en vacker konsert.

Giraffe av JM Ledgard

Varje kapitel presenteras med datum och vem som för ordet. I de första kapitlen är det en giraff som berättar, den speciella giraffen som döps till Sněhurka, Snövit på tjeckoslovakiska, för att hennes buk har så vackert vitt skinn. Boken börjar med hennes födelse, den långa sträckan från moderlivet ned till marken, och redan där har jag fångats av tonen i boken. JM Ledgard berättar sin historia med en djupt känd fysisk känsla och intensiv närvaro i omgivningen, som ligger till grund för filosofiska tankar om världens beskaffenhet.

Sněhurka hör till en grupp om trettiofem giraffer som alla fångas in och forslas till Tjeckoslovakien 1973. Istället för att skaffa ett eller ett par djur till ett zoo skall en hel flock flyttas och bli början till en ny giraffbesättning, Camelopardis bohemica.

Omkring girafferna får vi möta flera invånare i ČSSR. Emil är hemodynamicist, forskare på och blodflödet i kroppar. Giraffers blodomlopp är unikt och fascinerande på grund av deras långa halsar, som går att systemet måste klara att pumpa upp blod till hjärnan och även hindra huvudet från övertryck då djuret böjer ned huvudet mot marken. Emils intresse för vener och artärer speglas i det yttre när han reser med girafferna på båt längs floden Labe (Elbe) till destinationen.

Emil vantrivs intensivt i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Hans tankar rör ofta vid the Communist moment; inte the Communist movement utan en förkortning av uttrycket som tycks motsvara ett  hopp om att kommunismen inte skall vara för evigt, att ögonblicket den gör sig påmind i vardagen snabbt skall försvinna.

Sömngångerskan Amina söker en annan väg ut ur kommunistdiktaturens gråhet: uppåt, i drömmar och i handling. Giraffernas uppåtsträckta halsar blir en symbol för att kunna nå upp till den klara, fria luften, särskilt ställda emot den kompakta, korthalsade okapin som aldrig sträckt sin hals efter något.

Litet grand kan man anmärka på att personerna i boken har fått övertydliga personlighetsdrag med bas i fysiska förhållanden, men det passar ändå bra i just den här librettoliknande historien. Stämningen är drömsk och handlingen rör sig långsamt framåt; i det viktigaste skedet berättas samma händelse flera gånger med olika människors röster. Det faktum att boken tar en verklig och mycket märklig händelse och väver den till något sagolikt gör historien ännu mer fascinerande, och jag blir mycket imponerad av JM Ledgards berättarröst.

The Imitation Game

Alan Turing var en beundransvärt intelligent man, och minnet av honom lever kvar inte bara i det intressanta Turing-testet utan i referenser till honom som datalogins grundande. Det var bara en tidsfråga innan det skulle göras en film om honom, och nu är den här, bräddfull med välspelande brittiska skådespelare och rikligt Oscarsnominerad.

Jag såg filmen häromdagen och rördes av den spännande historien den berättade, fokuserad på tiden under andra världskriget då Turing ledde framtagandet av dekrypteringsmaskinen som gjorde det möjligt för den brittiska armén att dechiffrera de tyska truppernas order, och så spara en massa människoliv och korta ned krigsförloppet.

I filmen fanns några scener som kändes överdramatiserade; främst misstron uppifrån mot Turings intelligenta men långsamt framskridande planer på en komplett lösning, presenterad i tillspetsade scener där dumma vetenskapsblinda militärer vill stänga av Turings tickande maskin. Jag förstår dock att filmatiseringar väljer att kapa i persongalleriet och spela upp konflikter för att skapa nerv i filmen, och räknade inte med hundraprocentig följsamhet mot den verkliga historien. Varvat med svartvita scener från krigsskådeplatserna var det spännande att tänka sig att den enda kvinnan och männens intellektuella prövningar kunde ha en direkt effekt för människor som plågades av kriget som rasade i Europa.

Men så läste jag en recension skriven av någon som känner till detaljerna om Alan Turings liv, och blev mycket besviken på hur mycket som skrivits om för filmen. Att spela upp den humorlöse matematikern som tar allt bokstavligt ger några enkla skratt men förstärker stereotypen om den förvirrade vetenskapsmannen och stämmer dessutom inte med verkligheten. Flera andra händelser i Turings liv hade varit fascinerande som de hände, men har skrivits om till oigenkännlighet för filmen. Inget ont om de ytterst begåvade skådespelarna, men nu önskar jag mig en ny film närmare verkligheten och med färre "Hollywood-ögonblick".

Plågsamt viktigt var ändå att se hur mannen som egentligen var en krigshjälte behandlades av sitt hemland av den futtiga anledningen att han drogs till andra män. Vad gäller homosexualitet är den största skammen alltid när den är kriminaliserad och en källa till utstötning. I Alan Turings fall ledde en dom om påtvingad hormonbehandling förmodligen till att han tog sitt liv långt innan det borde tagit slut. Vem vet hur mycket mer han kunnat åstadkomma inom vetenskapen om han fått fortsatt verka? Och hur mycket personlig lycka har inte stater förstört (och förstör än idag) för homosexuella som vill få älska den de ärligen dras till? Det är bra att The Imitation Game slutar med den bittra smaken i munnen.

Jag vill rekommendera filmen för att den ger några glimtar av ett viktigt skede och några viktiga människor på rätt plats i en svår tid, men jag önskar att alla sedan också läser tillrättaläggandena i den gedigna recensionen skriven av Annie Burman.

Belceakvartetten i Konserthuset igen

Tre gånger blir vi gästade av Belcea Quartet under det här spelåret, och varje gång skall de spela en stråkkvartett av Johannes Brahms. Bra! Den här konserten började med Franz Schuberts underbara Stråkkvartett i a-moll "Rosamunda" (1824). Vem kan skriva så skönt vemodigt som Schubert? Belceakvartetten spelade känsligt och skört i de två första satserna, för att sedan låta musiken växa när världen trängde sig på, dock utan att förlora i precision.

Nästa stycke krävde fokus av såväl musiker som åhörare: Fem satser för stråkkvartett (1909) av Anton Webern, ett endast åtta minuter långt verk från Weberns första år av atonal komposition. De fem satserna, sade kvartettens violast Krzysztof Chorzelski, stod för olika ur-känslor från det som Freud kallade id:et. Ja, de lät verkligen moderna, dock utan att förfalla till kakafoni utan alltid sammanhållna. Det var småroligt att en del pizzicatopartier kompletterades av knäppningar utifrån från salen.

Efter paus kom så dagens Brahms, Stråkkvartett nr 2 a-moll (1873), skriven och utgiven samtidigt som den första. Ensemblen presenterade den med kraft, med färre nyanser än de övriga verken och i mitt tycke därför litet för jämnhögt. Det går dock inte att komma ifrån att det är ett välkomponerat och njutbart verk. Ändå var det fint att få ett flödande Andante av Beethoven som extranummer och vacker avslutning. Jag ser fram emot att höra Belceakvartetten igen senare i vår.

Red Spikes av Margo Lanagan

Margo Lanagan skriver böcker för målgruppen ungdomar. Hennes novellsamlingar har suggestiva namn som White Time, Black Juice och Yellowcake. Den jag har heter Red Spikes, och innehåller korta berättelser om barn eller ungdomar i fantasy-scenarion, ofta med en dos av äkta skräck, ofta också med en stadig förankring i det som kan skrämma i vardagslivet.

En av de otäckaste berättelserna är Winkie, där en skrämselfigur ur ett barnkammarrim kliver in i en mindre stad om natten och fångar en skräckslagen flicka när hon försöker fly från honom. Den ingående beskrivningen av Wee Will Winkie är som en mardröm i sig, och desto otäckare för att det faktiskt inte är en dröm som Ollyn kan vakna upp ur. Lika skrämmande är den korta men definitiva beskrivningen av helvetet och även en annan sorts plåga i Under Hell, Over Heaven.

Berättelserna tycks ofta komma från världar som är annorlunda funtade än vår, som i Forever Upward, där en dotter och hennes mamma äntligen hittar en av de svävande gudarna, där de kan kan be om att Kyrkan inte skall ta alla män från byn. Mitt i den väldigt annorlunda miljön upplever även dottern känslor inför sin mor som barn i vår värld kan känna igen; hon känner att hon kommer att kunna växa upp och klara utmaningarna bättre än mamman.

I en annan berättelse, Hero Vale, tycks istället en spricka mellan världar ha uppstått i en dal i vår egen värld, men det farliga i att se hjältar av annat slag röra sig genom dalen är något spännande man söker av fri vilja, medan det farliga i mobbande skolpojkar är något man tvingas möta varje dag.

Varje berättelse är så kraftfull och egensinnig att jag inte ville läsa dem i sträck, utan tog en paus efter varje. Sist i boken berättar också Margo Lanagan vad som inspirerat de olika novellerna. Hennes historier är moderna sagor med helt egna uppsättningar av magi, regler och brutna förbud. Jag är glad att Kelly Link rekommenderade henne till mig.

Don Quixote med flera i Konserthuset

Varje verk på konsertprogrammet handlade om människor, verkliga eller påhittade. Det första stycket var Maurice Ravels Le tombeau de Couperin (1919), i Ravels egen orkestrering. Verket
skrevs strax efter det första stora världskriget där Ravel själv deltog och påverkades. Men de fyra (i orkesterversionen) satserna är alla lekfulla och dansanta, och arrangerade i ljusa klanger. På frågan om varför svarade Ravel att de döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad. Jag har svårt att få nog av Ravels musik, och de ytterst lämpade Kungliga Filharmonikerna framförde Le tombeau de Couperin mycket väl: lätt och energiskt, utan att förlora i allvar.

Richard Strauss

Richard Strauss Tod und Verklärung (1889) kretsar också kring döden: fyra satser som kretsar kring dödsögonblicket för "någon som sökt de högsta idealen - en konstnär, helt enkelt". Det var mindre än ett år sedan Göteborgs Symfoniker framförde det intressanta verket. Nu fick Filharmonikerna blossa ut i kraft under kampen mellan liv och död, med några ögonblick av vila däremellan, och så ge oss alla förlösning i de sista himmelska tonerna.

Ännu mer berättande av Richard Strauss följde efter paus, i den mer komiska tondikten om Don Quixote (1897). Eftersom jag nyss läst boken var det extra roligt att få leva sig in i de olika scenerna igen. Nu är ju Don Quixote galen av sitt överdrivna läsande, och hans ridderliga eskapader leder alltid till skada för oskyldiga och/eller honom själv. Det kluvna i hans verklighetsuppfattning illustrerades i hur Don Quixote och vapendragaren Sancho Panza, spelade av Johannes Rostamo på cello och Pascal Siffert på viola, dubblerades av andra instrument i orkestern. Hela orkesterna bröt också ofta ut i en kakafoni och ibland rent dissonanta klanger. Men upptågen mildrades av ljuva toner, och när även Riddaren av den sorgliga skepnaden gick mot sin död i sista satsen klingade det vackert och rofyllt.

Birdman

Man vill känna sig viktig på något sätt; behövd av sin familj, oumbärlig på VD-stolen, eller kanske som världskänd filmstjärna med många fans. Riggan Thomson hade det sistnämnda, berömmelse och fans, i huvudrollen som Birdman i tre filmer för ett tjugotal år sedan. Sedan dess har superhjältefilmerna fått ett enormt uppsving och nästan varenda skådespelare har dragit på sig en dräkt och gjort succé, men Riggan Thomson är för gammal för att återvända till sin roll. Vad kan han göra för att känna sig relevant? Han hyr en St. James Theatre på Broadway och sätter upp en Raymond Carver-adaption med sig själv i huvudrollen. Men det är ingen enkel lösning på problemen Riggan har.

Filmen Birdman ser ut att vara inspelad i en enda lång tagning. Kameran följer personerna, mest Riggan, genom de smala korridorerna, ut på scenen, ut på balkongen, ut på gatan och in på puben strax intill. Av och till växlar filmen karaktär, och har ofta en övernaturlig ton. Ensam i sin loge verkar Riggan bemästra levitation och telekinesi, under påverkan av Birdman som är närvarande som en dånande, uppfordrande röst. Kanske är det hans krafter som får en tung lampa att falla ned i huvudet på skådespelaren som Riggan vill bli av med?

Bitvis är filmdialogen så där TV-seriemässigt rappkäftat men banalt, i de snabba meningsutbytena mellan Riggan och hans vän och advokat Jake. Det är irriterande att se två så goda skådespelare (Michael Keaton och Zach Galifianakis) snacka i kulsprutetempo, men just det gör det ännu tydligare att den verkliga teatermagin, den som är mer äkta än verkligheten, den sker på scenen. Symbolen för det är ersättaren Mike Shiner (Edward Norton) som sveper in och helt oförklarligt tycks framföra sina repliker från själen, utan att ha repeterat dem.

Mike Shiners inhopp får försäljningssiffrorna att skjuta i höjden, men hans inverkan på Riggan är tveeggad. Visst stimulerar han skådespelarna, men han tar sig större och större friheter och ruckar på Riggans roll som regissör och uttolkare av pjäsen. Orosmoment och sprickor i pjäsbygget följer på varandra och pressar Riggan, som redan verkar ha ett osäkert fäste i verkligheten.

Filmen spelar upp dubbeltydigheterna; händelser i Riggans liv vävs samman med sekvenser i pjäsen, på samma sätt som Riggans alter ego Birdman har sin motsvarighet i Michael Keatons starka prestation i Batman-filmerna som livade upp superhjältegenren på sin tid. De många nålsticken mot kändisar med bräckliga egon som kräver ständig uppvaktning kan applicears både på personerna i filmen och deras motsvarigheter utanför filmrutan. Dessutom: vad som händer under repetitionerna ger återverkningar på bloggar och Twitter, och den gamla populariteten kan fångas för ett ögonblick när Riggan måste springa i kalsonger över Times Square.

Det finns bitar av Birdman som jag inte gillar. Riggans dotter och assistent Sam (Emma Stone) som nyss kommit ut från rehab är en förutsägbar och inte särskilt givande figur i spelet. Slutscenen är för mig en blandning av besvikelse och förvirring. Men allt det övriga i Birdman är så bra; intensivt, drömskt, och ändå mer äkta än verkligheten; att filmen känns som en vild flygtur genom en storm för både kropp och intellekt.

Kleptomania av Kristina Hård

I Nordens skogar finns det rikedomar att hämta för den som vill skriva om övernaturliga händelser. Troll, som lockade och skrämde och tycktes vara krafter att räkna med för ett hundratal år sedan, hur skulle de visa sig idag? Och hur mycket utbyte har människor och troll haft med varandra genom historien? Det är något som Kristina Hård beskriver levande och bra.

Den unge mannen Halvar ser ett skräp på tåghyllan. Det är ett väsen av kvistar och liknande som fått skröpligt liv och nu hamnat långt från sitt ursprung. I påtvingade tillbakablickar får vi följa Halvar i hans barndom - uppfostrad bland troll. Snigeldjuret kallas han av syskonen Odderkrypet och Sipa-min. Men är han egentligen ett troll? Är han en riktig människa? I varje fall har han lärt sig att förstå båda världarna, fastän han inte tas emot helt i någon av dem. Tåget han färdas på råkar ut för en obegriplig olycka, och de få överlevande är fast i skogen, en skog bara Halvar förstår hur hotfull den kan vara.

Men när berättelsen flyttar sig tio år fram i tiden och sedan blickar tillbaka var det bara en person som överlevde tågkraschen, Linus Kaiser, som efteråt byggde upp sin förmögenhet från stor till jättestor. Nu är han döende och berättar sitt livs historia för Ingra Varg, en revisor som satts att gå igenom hans bokföring.

Precis som i den tidigare boken Alba så sviktar tyvärr Kristina Hård när hon skall gestalta människor och hur de beter sig mot varandra. Dialoger och maktspel såväl i små grupper som på ett större plan blir inte trovärdiga utan hackar och framstår tydligt som transportsträckor mot något viktigare. Och det viktiga och läsvärda är ju beskrivningen av skogen och de som rör sig där. Av vad som berättas kan man ana en genomtänkt förklaring till hur troll och väsen lever och fungerar, och sådant är ju helt avgörande för en historias inre logik. Dessutom är det det som är spännande i boken. Signifikant är att Linus Kaiser låtit bygga, högst uppe i sitt högteknologiska hundravåningstorn, ett kontor med dörrar och skrivbord gjorda av en tusenårig ek, en matta som liknar mossa och tavlor med motiv av en mörk skog som är så lockande att jag som läsare önskar att jag vore där.

Då och då växlar historien berättarröst mitt på en sida. Det kan vara Halvars tankar vi följer, och så kommer två meningar om hur medpassageraren Claudia tänker och känner. Jag säger inte att det är förbjudet att göra så, och visst hänger jag med i vad som menas, men det ger ett litet slarvigt intryck.

Kleptomania är första delen i den planerade serien Arvet efter Kaiser. Jag hoppas att Hård kommer att skriva mer om troll och andra väsen i skogen, för det är det hon gör bäst, och mindre om mänskliga förehavanden. Eller ännu hellre, att hon börjar beskriva relationer och dialoger lika trovärdigt som det övernaturliga.

Fler böcker av Kristina Hård:
Alba

Ovanligt varierat med filharmoniker i närbild

Tack vare det noggrant ihopsatta programmet fick vi strålkastarljus på två instrument som sällan står i fokus: horn, trakterat av Martin Schöpfer, och slagver, representerat av Daniel Kåse. Inledningsvis satt Kåse, Mikael Sjögren (cello) och Hermann Stefánsson (klarinett) på scenen och framförde Karl-Birger Blomdahls Danssvit nr 2 (1951) för klarinett, cello och slagverk. Den sättningen lånar sig ju gärna till jazz, och det var dit jag med glädje tyckte att den drog sig i de sista satserna.

Så tog Stefan Lindgren över scenen och flygeln, och spelade Alexande Skrjabins Sonat nr 4 Fiss-dur (1903) mycket rikt och inlevelsefullt. Utan att helt ha halkat över i det atonala innehåller verket några moderna harmonier som gör klangerna extra vackra att lyssna till.

Så gjorde Schöpfer entré, för att tillsammans med Lindgren spela Franz Strauss Introduktion, tema och variationer för valthorn och piano (sent 1800-tal). Verket utgörs av en lättsam slinga, tydligt influerad av Mozart, som sedan varieras. Enkla klassiska melodier är inte att förakta, när de låter instrumentet klinga så skönt som det kan, och som Martin Schöpfer gjorde idag med sin fina ton.

Louise Farrenc

Efter paus fick vi ett verk av Louise Farrenc, som var populär på sin tid men sedan fallit i glömska. Hennes Trio i Ess-dur för klarinett, cello och piano (1854-56) lät de tre instrumenten komplettera varandra mycket väl i vackra och intressanta melodier, och jag är glad att ha fått höra det välskrivna verket.

Eftermiddagen avslutades med verket som sådde fröet till den här konserten: Bohuslav Martinus Kvartett för klarinett, horn, cello och liten trumma (1924). Den lilla trumman inledde flera av satserna med uppmanande marschrytmer, men sedan ledde de övriga instrumenten musiken vidare åt olika håll, genom vad som kändes som olika delar av musikhistorien. Det var en god avslutning på en skönt varierad konsert.

Alba av Kristina Hård

Blått gräs, träd av okänd sort, små ödleliknande varelser som ger ifrån sig vackra sjungande ljud - var finns det? På en annan planet i ett annat stjärnsystem långt från jorden, men av Kristina Hårds målande beskrivningar vill jag resa dit lika gärna som människorna i utforskningsteamet. Ännu mer fascinerande än planetens existens är farkosten som kan ta oss jordmänniskor dit, inpassad som den är i en hålighet i ett bergrum. Vilken civilisation har lämnat den där för oss att hitta och använda?

Frågorna som inställer sig när jag börjar läsa Kristina Hårds roman Alba är fantasieggande, och tillsammans med hennes lyriska naturskildringar gör det den nyfunna planeten otroligt lockande. Jag njuter av att läsa om expeditionens utforskningar och fynd.

Efter hand blir spänningarna i gruppen starkare, och min fascination dämpas. Det visar sig att maktkampen har större betydelse för planetens öde än vad jag först anade, men jag tycker ändå att berättelsen är som starkast när den berättar om den nya planeten och dess invånare. Det är inte (bara) så att det är mest spännande, det är också tyvärr så att Hård inte kan gestalta maktspelet och människors känslor lika naturligt.

I vilket fall som helst är jag glad att ha upptäckt en så begåvad svensk science fiction-författare som Kristina Hård, och ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Fler böcker av Kristina Hård:
Kleptomania

Adi Nes Narratives på Fotografiska

Utställningen Narratives innehåller fyra av Adi Nes fotosviter. Soldiers (1994-2000) visar soldater ur israels armé och väjer inte för de homoerotiska övertoner som finns i extremt maskulina miljöer. I Boys (2000) vill han visa hur utsatta pojkar är när de just håller på att forma sin identitet. Biblical Stories (2004-2007) låter signifikanta scener ur Bibeln gestaltas av samtida människor, och gärna hemlösa människor, dem man har svårt att se som huvudpersoner i viktiga berättelser. The Village (2013) skildrar pionjärer i en nybyggd by, som i mina ögon inte riktigt tycks veta vad de skall göra där de är.

Alla dessa teman intresserar mig mycket, men tyvärr har jag svårt att finna fäste för mina tankar i Adi Nes verk. Om jag skall peka ut en gemensam nämnare till varför är det för att hans stora, blanka bilder ser så uppenbart arrangerade ut. Även om jag tänker mig att människorna på bilden inte poserar utan verkligen stannat upp exakt så, så gör glansen och färgen i fotot att de ändå ser uppställda ut. Jag tror säkert att det är vad Adi Nes vill åstadkomma, och likaså att det är precis vad som gör att andra åskådare tar till sig dem, men mig går de helt förbi.

Länk till Fotografiskas sida om Adi Nes

Place de l'Étoile av Patrick Modiano

Debutverket från 1968 av Patrick Modiano är något helt annat än jag väntat mig efter alla recensioner och genomgångar av hans verk. Det som möter på boksidorna är en mängd av händelser, energi, övermod, självdestruktivitet, och på första sidan dessutom en ström av förolämpningar mot huvudpersonen citerat ur en tidning.

Mannen i fråga berättar om sina framgångar som författare och tillhörande hyllningar, likaså om sin uppväxt i ett materiellt överflöd, i några korta, självsäkra paragrafer. Men berättelsen förskjuts hela tiden litet grand. Är det verkligen samma person som talar hela tiden? En sida ur hans liv tycks innehålla mer än de flesta andras liv, och på varje sida flödar nya händelser. Efter hand börjar också motgångar hopas, även de i övermått. Det är som att den korta boken skissar upp ett kaleidoskop av livsöden, varav inget är det sanna. De är alla aspekter av vad utomstående ser och tror att de vet om huvudpersonen, Raphaël Schlemilovitch. Och gemensamt för alla de här personlighetsskärvorna är hans judiska börd.

Ja, det är att han är jude som invektiven kretsar kring, alltid det, oberoende av varför man skäller på honom just då. Schlemilovitch själv hanterar sin judiska identitet på olika sätt; ibland känner han frändskap med andra kulturbärande (franska) judar som Marcel Proust, Modigliani, bröderna Marx med flera, ibland jämförs han med dem av en välvillig läsarskara, åter andra gånger hatas och förtalas alla judisk-franska författare av omgivningen. Det händer att Schlemilovitch förkastar sin judiska börd, går med i nazistpartiet och blir den mest nitiske SS-officeren, ja, faktiskt Hitlers mest uppskattade jude och därtill Eva Brauns älskare. I andra situationer när det missgynnar honom grovt skriker han ut att han är jude och förolämpar sin omgivning, som om han längtade efter att upptäckas och straffas.

En del av Schlemilovitchs verk framstår som lika medvetet över-provokativt som de Michel Houllebecq låter sin protagonist skriva i Refug, som det här:

Jag var snart färdig med min pjäs. En tragi-komedi. En härva av invektiv mot goyim. Jag var övertygad om att den skulle misshaga Paris-publiken. Man skulle aldrig kunna förlåta mig för att jag satt i scen mina neuroser och min rasism på ett så utmanande sätt. Jag trodde mycket på den magnifika finalen - i ett rum med vitkalkade väggar ställs fadern och sonen mot varandra, den senare i en lappad SS-uniform och en gammal Gestaporegnrock, fadern i kalott, korkskruvslockar och rabbinskägg. De parodierar en förhörsscen, sonen är bödeln och fadern offret. Modern kommer in och går mot dem med utsträckta armar och fjärrskådande blick, hon vrålar balladen om den Judiska Horan Marie Sanders. Sonen försöker strypa fadern i det att han intonerar Horst Wessel Lied, men han lyckas inte överrösta modern.
[...]
Dagen därpå beredde mig kritiken en stor besvikelse. Den var nedlåtande. Jag var tvungen att tro mina sinnen. Där fanns ingen fientlighet utom hos en del äldre damer och herrar [...] Alla fransmän hyser en rent oproportionerlig kärlek till horor som skriver sina memoarer, homosexuella poeter, arabiska hallickar, negrer och utmanande judar. Det finns verkligen ingen moral längre.

Det är nästan bara ett kapitel som inte är överdrivet skrivet utan verkar mer verklighetstroget. Det är när Schlemilovitch och hans far, med en känsla av att vara förföljda, reser med tåg mot landsbygden. I dessa dagar känns det kusligt att läsa faderns ord: "Det är bättre att leva på knä än att dö stående. Vi kan alltid ge oss ut för judiska kollaboratörer." I åter andra kapitel lever fadern i USA och är en stormrik tillverkare av just kaleidoskop.

Staplandet av händelser och den allmänna opinionen som hastigt vajar efter Schlemilovitchs utspel påminner mig om Witold Gombrowicz, men i Modianos bok innehåller de ständiga omkastningarna en underton av hot och våld:

"Du förstår, Hilda, jag finner tivolin fruktansvärt sorgliga. Kärlekstunneln, till exempel, man sätter sig i en båt med några kamrater, man följer vattenströmmen och när man kommer fram får man en kula i nacken. Och så finns det lustiga huset, berg- och dalbana, karusell och bågskyttebana. Man ställer sig framför speglarna och blir förfärad över sitt utmärglade ansikte och sin skelettaktiga bröstkorg. Vagnarna i berg- och dalbanan spårar ur med jämna mellanrum så att man bryter ryggraden. ..."

Schlemilovitch pryglas och ingenstans blir tortyren värre än när han vill besöka Israel. Hela tiden har han gått märkligt oberörd genom sina äventyr, men där blir känslan av allvar och oro påtaglig. Vem är han som har levat så många liv? Är det sitt eget liv han har levt, eller är det vad omvärlden har tillskrivit honom? Place de l'Étoile visar mannens liv som i ett kaleidoskop.

Fler böcker av Patrick Modiano:
Lilla Smycket

Född Ond på Teater Brunnsgatan Fyra

Vem är född ond? Är någon det, egentligen? Hellen (Ewa Fröling) verkar tycka att hon är det, men inte verkar det så på hennes konversation med Torgnyh (Johannes Brost). Visst far hon ut i elakheter ibland, lika överraskande som ömhetsbevisen hon kan brista ut i, men de är alla ingredienser i den surrealistiska stämningen på bänken på Tallkrogens T-baneperrong.

Vem är född och vem är skapad av dem båda? När samtalet börjar säger hon att hon skapat honom, i en inre relation, och inledningsvis verkar de så samstämda som om han verkligen vore hennes skapelse, eller också faktiskt hennes make sedan decennier med gemensamma minnen. Hon vill gräva fram det banalt vidriga hos honom och hos sig själv, men när han säger att han tycker om henne fräser hon och slår ifrån sig.

Vad kan skrämma dem båda? Fredagsmys! Hans slözappande framför TV:n, påsen med ostbågar som hon väsnas med. "Fredagsmys" har erotiska övertoner i hennes tolkning, men de flesta av hennes inviter skrämmer honom.

Vilka är de båda? Ett konglomerat av repliker, banaliteter, elakheter, försök att nå varandra. En fråga om det är dags att skiljas följs av ett frieri som följs av ett väsande och en fight i slow motion. Ingenting varar, allt kommer tillbaka och vänds i sin motsats. Den korta pjäsen är utomordentligt spelad av Ewa Fröling och Johannes Brost, och en omtumlande spegling av vardagslivet och samtidigt en skön paus från all vardagslogik.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Foto: Elisabet Sverlander

What We Do In The Shadows

Dokumentärserieformatet är välkänt för de flesta nu, inklusive vampyrerna som delar hus i en förort till Wellington på Nya Zeeland. Viago (Taika Waititi) ler charmigt mot kameran, presenterar sina sambor och förklarar tillmötesgående sådant som kan vara svårbegripligt för tittarna. Men sammanboende vampyrer möter samma problem som andra kollektiv kan göra: en tar inte sitt ansvar för disken, en annan försöker få alla att smutsa ned mindre. Men är man vampyr blir en måltid på människoblod lätt kladdig, och så har finsoffan fått en ny röd färg.

Efter mörkrets inbrott kan Viago, Vladislav (Jemaine Clement) och Deacon (Jonathan Brugh) gå ut och roa sig på de lokala nattklubbarna, och förhoppningsvis få med sig nattens måltid hem. De har kläder som vittnar om de tidigare århundraden då de blev odödliga, vilket gör att de faktiskt ser ut som nutida "pick up-artists" som vill dra uppmärksamheten till sig med detaljer i klädseln. Men så är det det där problemet med att de bara kan komma in där de blir inbjudna...

Det slumpar sig så att ett av de tilltänkta offren blir omvandlad till vampyr. Det var inte meningen, men Nick (Cori Gonzalez-Macuer) och hans vän Stu (Stu Rutherford) blir en frisk fläkt i dammiga vampyrhuset. Det är sött när de gamla vampyrerna får litet koll på internet och andra nymodigheter, men Deacon känner sig utmanad av den nye killen och blir irriterad. När smågruff mellan vampyrer växer till gräl flyger de bokstavligen upp i luften och fräser på varandra. Ett annat pågående bråk är det mellan vampyrerna och gruppen av varulvar, vars chef Anton (Rhys Darby) försöker hålla dem från att svära ("We're werewolves, not swearwolves").

I snabbt tempo blixtrar det förbi gamla foton på vampyrkompisarna i tidstypiska kläder från tidigare års fester, och andra små interna skämt förstärker intrycket av att vi verkligen fått dimpa ned i ett kompisgäng som känt varandra i flera århundraden. Det faktum att de filmas tas också upp, eftersom vampyrer borde hålla sin existens hemlig, och vi får veta att kamerateamet burit krucifix för sin egen säkerhet. Hela filmen är uppbyggd på stillsam situationskomik som ger en god stämning, en final med några oväntade men välkomna vändningar, flera stora gapskratt och en bra känsla i magen.

Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson

Första intrycket är imponerande, av boken såväl som byggnaden som beskrivs i de första kapitlen. Antikens regler har tillämpats rigoröst på planritningen, det färdiga huset är inrett med värdefulla föremål, och där rör sig ett sällskap av män som har flera hemligheter och stora planer gemensamt.

Men männen och det hemliga sällskapets visar sig blanda högt och lågt till en sådan grad att de blir skrattretande. Storslagna uttalanden om hur antikens gudar och ideal skall befria människorna från den förtryckande kyrkan och borgerligheten understryks med en sexualfixering som efter hand enbart verkar pubertal. Visst är det oftast så att en upprorisk tonåring slutligen behöver sin stadiga förälder för att ha en överhet att sparka mot, men det syns mig fånigt att de fritänkande männen inte ser hur o-fria de är i sitt frenetiska runkande i kyrkan och andra blasfemiska företag.

Likt de skröpliga, upproriska männen i dyrbara kläder av gammalmodigt snitt, lika överlastat är berättelsens ihåliga centrum av Gabriella Håkanssons prosa med inkvoterade adjektiv i varje mening. Trots det flyter hennes språk självsäkert och gör texten lätt att läsa, och det är bra. Det är också överflödet - i såväl miljö som ambitioner och beskrivningar - som utgör den största lockelsen med historien. Det är ju litet spännande att se vilka vilda företag protagonisterna tar sig före med de obegränsade resurserna.

Ibland undrar jag om boken är en drift med mer eller mindre snoppfixerade ryggdunkarällskap, och tänker mig att det ambitiösa utanpåverket skall punkteras i nästa del i historien. Det är så mycket som har byggts upp under så lång tid att det nästan blir komiskt: det hemliga rummet i huset som det läggs ned så stor möda på att hitta, det ännu mer hemliga Grand Oeuvre som Aldermann den äldre arbetat på under hela sitt liv men inte låtit någon annan se ritningarna för och vilket vi läsare inte ens får en aning om vad det är. Men eftersom den pråliga prosan matchar handlingen tror jag att boken är allvarligt menad.

Förutom de påkostade miljöskildringarna finns det annat som stör mig ytterligare. Huvudpersonernas karaktärer ändras efter vad som behövs i varje ny scen. I dialoger eller triangeldramescener spelas det ofta upp att en är stark och får sin vilja igenom medan han föraktar den andres svaghet. Några sidor senare kan rollfördelningen vara annorlunda men processen alltför lik de tidigare för att det skall kännas som djupare psykologiska bataljer.

Det finns också andra motsägelser i texten. Vid ett tillfälle skakas den unge William om av att få veta att det finns ett hemligt rum i huset han vuxit upp i - kan han inte lita på att omgivningen är vad den utger sig för? Några kapitel senare sägs det att han i hela sitt liv haft en känsla av att världen innehåller mer än vad som kan ses med bara ögonen.

Jag tycker om Gabriella Håkanssons storslagna ambitioner med sitt ännu inte avslutade verk, och man kan märka (litet för tydligt) hur mycket historiska efterforskningar hon gjort för att få detaljer att stämma, men Aldermanns arvinge är inte tillräckligt givande för att jag skall vilja läsa fortsättningen. Om någon gör det så hör gärna av er och berätta vad le Grand Oeuvre är, var det hemliga rummet ligger och vad som finns i det! Själv vill jag inte lägga ned några fler timmar på att ta reda på det.

Från tsarer till folkkommissarier på Nationalmuseum

Hundrafemtio år av ryskt måleri visas i salarna på Konstakademien där Nationalmuseum är inhyst under sin ombyggnad. Utställningen är kurerad av Ryska Muséet i S:t Petersburg, och ger fina smakprov på konst framställd i Ryssland under 1800- och 1900-talen. Med så stor spännvid blir
det inte rum för fördjupningar, men varje tavla kan ses som en ögonblicksbild, antingen för att den är en direkt avbild av verkligheten eller för att den vittnar om den dåtida stämningen i konstvärlden.

 Många av målningarna från 1800-talet visar myllrande festscener, men även människor som drabbas av hårda tider. En tavla av Pavel Fedotov visar en ung änka i ett kalt rum - hon har fått sälja möblerna för att klara sig. En annan av hans tavlor, Överstens frieri, visar ett rikare hem med kvinnor i dyrbara klänningar med fantastiskt målade glansdagrar. Den ena uppges dock vara nära att svimma, men översten i fråga ser inte kärleksfull ut, och den unga damen ser inte ut att dåna av lycka. En annan liten men kraftfull målning av samme konstnär, Vintersträcka, visar en man på väg längs en gata. Hans hållning vittnar om motvind, ljuset om snöyra, och perspektivet och muren intill honom får vägen att se lång och svår ut.

En annan konstnär, Vasilij Maksimov, lät sin gravida hustru sitta modell för den stillsamma tavlan Framtidsdrömmar. Det är fascinerande att se glimtar av parets enkla men hemtrevliga inredning och krukväxten som tappat flera blad men ändå står kvar i centrum.

På 1900-talet influerades de ryska konstnärerna av kubismen men tog i många fall med sig de klara färgerna från bönders klädedräkt vilket gav tavlorna liv och ljus. En del verk visar det angivna lyckoriket som sovjetmänniskan gemensamt arbetade mot, andra lyckas föra in några detaljer som antyder mindre lyckade aspekter av projektet. Jag minns inte konstnären eller tidsepoken, men ändå den starka bilden av tre kvinnor som har samlats till måltid, men deras ansikten är lika tomma som faten de har framför sig.

Endast ett fåtal av namnen på utställningen är kända i väst; Chagall, Kandinskij, Malevitj och några till. Det är riktigt fint att få se fler goda konstnärer och bilder från ett stort land ganska nära oss i både tid och rum.


Länk till Nationamuseums sida om utställningen

Nightcrawler

Louis Bloom vet vad han skall säga i varje ögonblick. Han har läst managementkurser på nätet, och har stora planer och en övertygande formulering för varje tillfälle. Hittills har han hankat sig fram på olönsamma småbrott, men när han kör förbi en trafikolycka och ser fotograferna som filmar blodiga scener till morgonnyheterna får han nya idéer.

Jake Gyllenhaal har byggt sin Lou Bloom inifrån och ut. Med kall, sökande blick, framskjuten haka, kutande rygg, hängande armar och gamnacke ser han alltid ut att vara på väg framåt, och också beredd att hugga. Han levererar fraser som samtidigt är helt rätt, omöjliga att säga emot, och helt fel, renons på mänskligt utbyte. Ett vältajmat leende serveras utan att ögonen spelar med, ett ultimatum presenteras utan affekt men stenhårt, så att man anar det kyliga hatet som Lou lagt locket på. Vissa repliker är så vridna att man skrattar - litet nervöst, men ändå tacksam att fortfarande kunna se det absurda i vad han säger.

Handlingen kan tyckas simpel, också frånstötande, och man tror att man vet hur det skall gå. Men filmens behållning ligger i detaljerna i varje vändning när Lou trappar upp jakten på klipp att sälja. Det är inte så enkelt att han provocerar fram brott, utan det fascinerande ligger i vad han väljer att göra och hur han säljer det. En lysande motspelare är Rene Russo som Nina Romina, nyhetschefen på den lilla TV-stationen KWLA som mer och mer blir beroende av Louis filmer för sin framgång. Lika viktig är den intet ont anande assistenten Rick (Riz Ahmed) som bollplank och strykpojke. Los Angeles visas nästan bara nattetid, i en atmosfär som är lockande men med en underton av blodigt allvar.

Precis som Rupert Pupkin i King of Comedy skapar Louis Bloom sin karriär genom att kopiera andra och flytta bort det som är i vägen. Folkets erkännande är belöningen för en psykopat som lyckas perfekt med sin imitation av framgång. Hur skall man kunna se igenom dem när varje drag är så noggrant planerat? Nightcrawler är en kuslig film, men otroligt spännande och sevärd.

Årets bästa konserter 2014

En stor upplevelse under 2014 var Brahmsfestivalen i Konserthuset! Första, andra, tredje och fjärde konserten i serien följdes av en lika fin kammarkonsert med mer Brahmsmusik.

I Konserthuset spelades förstås många andra vackra konserter: Schumanns Cellokonsert med Andreas Brantelid, dirigenten Rafael Payares besök, den helfranska konserten i maj, Dvoraks Cellokonsert med Frans Helmerson, Sibelius violinkonsert med Pekka Kuusisto, den store pianisten Radu Lupu, flöjtisten Juliette Bausor, en cellokonsert av Sjostakovitj och Herbert Blomstedts 60-årskonsert.

Några fantastiska stråkkvartetter uppträdde också: Quatour Voce, Stenhammar Quartet och Jerusalem Quartet.

Under en resa till Amsterdam fick jag i Concertgebouws utsökta akustik höra Württembergisches Kammerorkester och Nederlands Symfoniorkest.

Och så minns jag ännu med glädje de två operor jag hörde i år: Dido och Aeneas uppförd i Gäddviken, och Falstaff på Läckö Slott. Nu ser jag fram emot all fin musik jag hoppas på att höra under 2015 - Nielsen/Sibelius-festivalen i Konserthuset, AC/DC och mycket annat!

Årets bästa teater 2014

Mitt teaterår inleddes av en pjäs utan levande skådespelare, Flickorna på Liljevalchs. Jo, de två dockförarna var förstås levande kvinnor, och deras skicklighet gav dockorna, skapade efter Lena Cronqvists tavlor, definitivt liv för oss som såg dem.

Som i ett dockskåp levde familjen i Dansösen Käthe Hermann på Fria Teatern, men även de lekarna var fyllda av allvar.

I Lars Noréns Nattvarden hade barndomstrauman skapat vuxna som inte mognat utan fastnat i en tioårings egoism, och grymhet mot sina närmaste.

Hämmade av omvärldens fördömande var kvinnorna i Moster Malvina på Strindbergs Intima Teater, men till sist lyckades mor och dotter äntligen mötas som hela, komplexa människor.

En historia om mycket elände och motgångar bakades in i mycket humor utan att förlora kärnan av sympati i Raskens med 1-2-3 Schtunk.

Bara en man på - eller intill - scenen behövdes för att göra Sufflören till en rik upplevelse på Dramaten.

Desto fler människor i alla åldrar hjälpte till att skapa den fina familjeföreställningen Oliver Twist med Enskedespelet.

En annan historia som tål att ses många gånger är Tre Systrar, som gjordes mycket väl på Dramaten.

Tillika på Dramaten dök en moderniserad men genuin Richard III upp.

Helt nyskapad och glittrande av snille var den kvantfysikaliska revyn Svarta Hål på Södra Teatern.

Teater Galeasen gav en dubbel kärlekshistoria, hackad och blandad och presenterad så att det absurda kändes helt naturligt i pjäsen Illusioner.

Stadsteatern är bra på att sätta upp pjäser med sång och musik, och begåvade musiker och skådespelare på scenen gav liv åt Karl Gerhard och flera av hans listiga sånger. Den är verkligen värd sin stora publik!

Lika stor publiksuccé med förlängd speltid har Rampfeber blivit på Borås Stadsteater, och det var skönt att få avsluta året med den och ett riktigt gott skratt.

Årets bästa böcker 2014

År 2014 upptäckte jag några nya författare som imponerade mig, och jag läste fler böcker av författare jag redan tyckte om. En av dem var Hilary Mantel, och inte förvånande var Bring Up The Bodies lika bra som Wolf Hall, men dessutom var boken Beyond Black lika fascinerande med ett helt annat och oväntat tema.

Siri Hustvedt hade inte varit någon favorit, men hon överraskade mig mycket positivt med The Blazing World, en smart och engagerande berättelse om en kvinnlig konstnärs ställning i konstetablissemanget.

Samma tema hade Claire Messuds The Woman Upstairs, men Messud har en egen röst vilken jag även njöt av i New York-berättelsen The Emperor's Children.

Binocular Vision, noveller av Edith Pearlman, visade verkligen en unik syn på världen; kylig, exakt och allvarlig.

En annan suverän novellist är Alice Munro, och jag är glad att jag har många fler samlingar av henne att läsa efter Dance of the Happy Shades.

Även Jhumpa Lahiris novellsamlingar är läsvärda, som till exempel Interpreter of Maladies, och hennes rika berättarröst bar även för den bra romanen The Lowland.

Nicola Griffiths Slow River var en så fantastisk upplevelse att jag snabbt skaffade hennes Ammonite och njöt lika mycket av den.

Karen Russell har skrivit ett par novellsamlingar och en roman där barn spelar huvudrollen i gränslandet mellan fantasy och verklighet: Vampires in the Lemon Grove, St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves och Swamplandia!

Mellan manligt och kvinnligt, döda och levande svävade en av huvudpersonerna i Ali Smiths How To Be Both.

I gränslandet mellan vita och svarta rörde sig människorna i Nella Larsens Passing.

Nästan samtida var människorna som dansade över de alltmer åtstramade gränserna i Christopher Isherwoods Goodbye to Berlin.

Rosemary i Karen Joy Fowlers We Are All Completely Beside Ourselves förlorade en bit av sig själv när systern försvann.

En ännu djupare identitetskris hade den utomjordiska huvudpersonen i Michel Fabers Under the Skin.

Det var roligt att upptäcka den albanske författaren Ismail Kadare, och hans Monstret, Drömmarnas Palats och Bergens Homeros gav mig mersmak.


En ännu äldre bok men lika aktuell och läsvärd idag är klassikern Don Quijote av Miguel de Cervantes.

Tau Zero av Poul Andersen gav svindlande perspektiv på universum och dess historia.

Så kommer vi till de böcker som gjort djupast intryck på mig under året, och som jag lägntar efter att läsa uppföljare av. Det är Dark Eden av Chris Beckett, om en grupp människor på en helt mörk planet vars miljö jag tänker tillbaka på inte bara under Sveriges vintermånader, och det är Ancillary Justice, den fascinerande Hugoprisvinnaren som både målar upp ett spännande mångkulturellt universum och de inre tankarna hos en före detta skeppsenhet som inte helt förstår människorna hon möter.

Jag är lika tacksam över alla timmar jag har till långläsning som de minuter i rulltrappan som jag hinner ögna igenom ännu en boksida och leva mig in i ett annat liv och en annan värld. Hurra för bra böcker!