måndag 26 januari 2015

The Imitation Game

Alan Turing var en beundransvärt intelligent man, och minnet av honom lever kvar inte bara i det intressanta Turing-testet utan i referenser till honom som datalogins grundande. Det var bara en tidsfråga innan det skulle göras en film om honom, och nu är den här, bräddfull med välspelande brittiska skådespelare och rikligt Oscarsnominerad.

Jag såg filmen häromdagen och rördes av den spännande historien den berättade, fokuserad på tiden under andra världskriget då Turing ledde framtagandet av dekrypteringsmaskinen som gjorde det möjligt för den brittiska armén att dechiffrera de tyska truppernas order, och så spara en massa människoliv och korta ned krigsförloppet.


I filmen fanns några scener som kändes överdramatiserade; främst misstron uppifrån mot Turings intelligenta men långsamt framskridande planer på en komplett lösning, presenterad i tillspetsade scener där dumma vetenskapsblinda militärer vill stänga av Turings tickande maskin. Jag förstår dock att filmatiseringar väljer att kapa i persongalleriet och spela upp konflikter för att skapa nerv i filmen, och räknade inte med hundraprocentig följsamhet mot den verkliga historien. Varvat med svartvita scener från krigsskådeplatserna var det spännande att tänka sig att den enda kvinnan och männens intellektuella prövningar kunde ha en direkt effekt för människor som plågades av kriget som rasade i Europa.


Men så läste jag en recension skriven av någon som känner till detaljerna om Alan Turings liv, och blev mycket besviken på hur mycket som skrivits om för filmen. Att spela upp den humorlöse matematikern som tar allt bokstavligt ger några enkla skratt men förstärker stereotypen om den förvirrade vetenskapsmannen och stämmer dessutom inte med verkligheten. Flera andra händelser i Turings liv hade varit fascinerande som de hände, men har skrivits om till oigenkännlighet för filmen. Inget ont om de ytterst begåvade skådespelarna, men nu önskar jag mig en ny film närmare verkligheten och med färre "Hollywood-ögonblick".


Plågsamt viktigt var ändå att se hur mannen som egentligen var en krigshjälte behandlades av sitt hemland av den futtiga anledningen att han drogs till andra män. Vad gäller homosexualitet är den största skammen alltid när den är kriminaliserad och en källa till utstötning. I Alan Turings fall ledde en dom om påtvingad hormonbehandling förmodligen till att han tog sitt liv långt innan det borde tagit slut. Vem vet hur mycket mer han kunnat åstadkomma inom vetenskapen om han fått fortsatt verka? Och hur mycket personlig lycka har inte stater förstört (och förstör än idag) för homosexuella som vill få älska den de ärligen dras till? Det är bra att The Imitation Game slutar med den bittra smaken i munnen.

Jag vill rekommendera filmen för att den ger några glimtar av ett viktigt skede och några viktiga människor på rätt plats i en svår tid, men jag önskar att alla sedan också läser tillrättaläggandena i den gedigna recensionen skriven av Annie Burman.


3 kommentarer:

  1. Jag blev också väldigt rörd av filmen och därför besviken när jag läste om att den i många fall lade om det som verkligen hände - och som ju var nog så spännande. Slutscenerna med en av hormon-"läkemedel" skadad och personlighets-ändrad Turing var extremt plågsam att se. En stark film (men tydligen inte så sanningsnära och kanske lite väl Big-bang-theory-lik i gestaltningen av "det ensamma geniet").

    SvaraRadera
  2. Har precis sett filmen och läste din o Burmans recensioner på bussen hem. Jag tyckte om filmen, bra tids o personskildring men absolut m ett inte alltid helt lyckat Hollywoodstuk. Förstår man förenklat för att mejsla fram dramat, valt just dessa utgångspunkter. Ska fundera lite o samla ihop tankarna, se om det går att säga ngt eget efter att ha läst två så bra o uttömmande texter redan. Annars, jag suktade efter Joans garderob och tänkte mycket på Sheldon. :)

    SvaraRadera
  3. Håkan och Hermia: om man förenklar och dramatiserar så får man ju en film som fler går och ser, och då blir det fler som får veta om Turings liv, och det är ju bra i sig. Men för min del får man gärna göra en ny film, litet mindre dramatiserad, om några år igen!

    SvaraRadera