Mannen i fråga berättar om sina framgångar som författare och tillhörande hyllningar, likaså om sin uppväxt i ett materiellt överflöd, i några korta, självsäkra paragrafer. Men berättelsen förskjuts hela tiden litet grand. Är det verkligen samma person som talar hela tiden? En sida ur hans liv tycks innehålla mer än de flesta andras liv, och på varje sida flödar nya händelser. Efter hand börjar också motgångar hopas, även de i övermått. Det är som att den korta boken skissar upp ett kaleidoskop av livsöden, varav inget är det sanna. De är alla aspekter av vad utomstående ser och tror att de vet om huvudpersonen, Raphaël Schlemilovitch. Och gemensamt för alla de här personlighetsskärvorna är hans judiska börd.
Ja, det är att han är jude som invektiven kretsar kring, alltid det, oberoende av varför man skäller på honom just då. Schlemilovitch själv hanterar sin judiska identitet på olika sätt; ibland känner han frändskap med andra kulturbärande (franska) judar som Marcel Proust, Modigliani, bröderna Marx med flera, ibland jämförs han med dem av en välvillig läsarskara, åter andra gånger hatas och förtalas alla judisk-franska författare av omgivningen. Det händer att Schlemilovitch förkastar sin judiska börd, går med i nazistpartiet och blir den mest nitiske SS-officeren, ja, faktiskt Hitlers mest uppskattade jude och därtill Eva Brauns älskare. I andra situationer när det missgynnar honom grovt skriker han ut att han är jude och förolämpar sin omgivning, som om han längtade efter att upptäckas och straffas.
En del av Schlemilovitchs verk framstår som lika medvetet över-provokativt som de Michel Houllebecq låter sin protagonist skriva i Refug, som det här:
Jag var snart färdig med min pjäs. En tragi-komedi. En härva av invektiv mot goyim. Jag var övertygad om att den skulle misshaga Paris-publiken. Man skulle aldrig kunna förlåta mig för att jag satt i scen mina neuroser och min rasism på ett så utmanande sätt. Jag trodde mycket på den magnifika finalen - i ett rum med vitkalkade väggar ställs fadern och sonen mot varandra, den senare i en lappad SS-uniform och en gammal Gestaporegnrock, fadern i kalott, korkskruvslockar och rabbinskägg. De parodierar en förhörsscen, sonen är bödeln och fadern offret. Modern kommer in och går mot dem med utsträckta armar och fjärrskådande blick, hon vrålar balladen om den Judiska Horan Marie Sanders. Sonen försöker strypa fadern i det att han intonerar Horst Wessel Lied, men han lyckas inte överrösta modern.
[...]
Dagen därpå beredde mig kritiken en stor besvikelse. Den var nedlåtande. Jag var tvungen att tro mina sinnen. Där fanns ingen fientlighet utom hos en del äldre damer och herrar [...] Alla fransmän hyser en rent oproportionerlig kärlek till horor som skriver sina memoarer, homosexuella poeter, arabiska hallickar, negrer och utmanande judar. Det finns verkligen ingen moral längre.
Det är nästan bara ett kapitel som inte är överdrivet skrivet utan verkar mer verklighetstroget. Det är när Schlemilovitch och hans far, med en känsla av att vara förföljda, reser med tåg mot landsbygden. I dessa dagar känns det kusligt att läsa faderns ord: "Det är bättre att leva på knä än att dö stående. Vi kan alltid ge oss ut för judiska kollaboratörer." I åter andra kapitel lever fadern i USA och är en stormrik tillverkare av just kaleidoskop.
Staplandet av händelser och den allmänna opinionen som hastigt vajar efter Schlemilovitchs utspel påminner mig om Witold Gombrowicz, men i Modianos bok innehåller de ständiga omkastningarna en underton av hot och våld:
"Du förstår, Hilda, jag finner tivolin fruktansvärt sorgliga. Kärlekstunneln, till exempel, man sätter sig i en båt med några kamrater, man följer vattenströmmen och när man kommer fram får man en kula i nacken. Och så finns det lustiga huset, berg- och dalbana, karusell och bågskyttebana. Man ställer sig framför speglarna och blir förfärad över sitt utmärglade ansikte och sin skelettaktiga bröstkorg. Vagnarna i berg- och dalbanan spårar ur med jämna mellanrum så att man bryter ryggraden. ..."
Schlemilovitch pryglas och ingenstans blir tortyren värre än när han vill besöka Israel. Hela tiden har han gått märkligt oberörd genom sina äventyr, men där blir känslan av allvar och oro påtaglig. Vem är han som har levat så många liv? Är det sitt eget liv han har levt, eller är det vad omvärlden har tillskrivit honom? Place de l'Étoile visar mannens liv som i ett kaleidoskop.
Fler böcker av Patrick Modiano:
Lilla Smycket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar