Swimming Home av Deborah Levy

Det är sommar, året är 1994 och två par plus en tonårsdotter tillbringar semestern i ett hus i Frankrike. Korta beskrivningar av miljön ger en god känsla för vädret och omgivningarna - litet avsides, litet slitet, hett och lugnt. Personerna i boken är det däremot svårare att få grepp om. De olika namnen flyter samman under de första sidorna, och inte heller under handlingens gång hinner de få särskilt mycket mer substans.

Deborah Levy har skrivit sedan 1990-talet, och i efterordet talas det om henne som en kännare av samtida franska filosofer och konceptkonst, och om hennes verk som mindre fokuserade på historierna och mer på spekulation, fantasi och symboler. Det är det som gör Swimming Home ogripbar för mig: Levy målar upp symboliska handlingar, drömsyner och djupsinniga dikter vilka kanske talar till någon på samma våglängd, men inte till mig. Därför får varken handlingarna eller människorna tillräckligt med innehåll för att kännas trovärdiga eller ens intressanta.

Jag har förresten en invändning: det är inte sannolikt att en ung kafévärd skulle ha en mobiltelefon som det går att spela in på år 1994. Är det en medveten anakronism? I övrigt har ju Levy strösslat med korrekta tidsmarkörer som fotbolls-VM och kriget i Rwanda. Vare sig mobilen finns där av slarv eller beräkning fyller den inte någon större funktion.

Många recensioner av Swimming Home har varit uppskattande, och jag kan tänka mig att andra får ut mer av den än vad jag gjorde. Men jag kommer inte att söka upp fler böcker av Deborah Levy.