Fler än jag hade längtat efter den här konserten, för Konserthusets stora sal var så gott som fylld med ivriga lyssnare. Dirigenten Marin Alsop hade tvingats ställa in med ganska kort varsel, men svenske David Blendulf tog över dirigentpulten med den äran.
Första verket var Andrea Tarrodis prisvinnande Zephyros (2009), som jag tyckte mycket om (lyssna här!). Som ett landskap av levande växter och djur som långsamt väcks gick tonerna från stämma till stämma, först stillsamt, sedan med mer kraft, men aldrig övermäktigt. Klangerna var vackra och utvecklades fint från en försiktig gryning till en värmande dag. Så lät det som att hela uppvaknandet skulle börja från början igen - men där slutade stycket, mjukt och lovande.
Därefter följde Sjostakovitjs makalösa Cellokonsert Nr 1 (1959) med den begåvade Jakob Koranyi som solist. Första satsen, Allegretto, hade ett starkt framåtdriv som grep lyssnarens uppmärksamhet, och Filharmonikerna spelade det med rätt balans mellan exakthet och frihet i rytmen. Desto större vemod i den elegiska andra satsen, skört och skönt. Den sömlösa övergången mellan andra och tredje satsen möjliggjordes av cellons krävande solo, som Koranyi genomförde med stor inlevelse inför en nästan andlös publik.
Efter den kraftfulla sista satsen applåderades Jakob Koranyi länge och intensivt, och vi belönades då med ett vackert romantiskt extranummer, vars namn och upphovsman jag tyvärr inte känner till.
I det sista verket, Tjajkovskijs fjärde symfoni (1877-78), flödade glädjen hos David Blendulf och genom hans entusiastiska dirigering långt ut över orkestern. Första satsen med sina magnifika hornstötar övergår i en virvelvind som kändes både dansant och litet farlig. Förmodligen var det då som Blendulfs yviga gester lossade frackflugans ena fäste, för i början av den sago-lika andra satsen hängde den löst tills han fick ett ögonblick över till att rycka loss den. Ännu kraftigare gick det till i fjärde satsen då Blendulf tappade dirigentpinnen ut i publiken (och hann få tillbaka den innan symfonin var över). Tredje satsens fantastiskt lekfulla studsande av pizzicato och staccato mellan stråkar och brass följdes av den magnifika fjärde satsen.
Detta är en symfoni jag har lyssnat mycket på och är väldigt förtjust i, så tidvis satt jag på helspänn för att höra om de olika sektionerna var i takt eller om det började spreta för mycket. Kanske var det olyckliga omständigheter som fick det att låta så; min placering, eller ifall Blendulf inte hunnit repetera tillräckligt mycket med orkestern (jag upplevde ju liknande skevhet när Alsop dirigerade Dvořáks Symfoni Nr 9 häromåret). I vilket fall som helst var jag ändå mycket nöjd över Blendulfs goda dirigentinsats, och det var också de många jublande åskådarna i salen. Jag hoppas att få se David Blendulf dirigera många fler gånger!
Första verket var Andrea Tarrodis prisvinnande Zephyros (2009), som jag tyckte mycket om (lyssna här!). Som ett landskap av levande växter och djur som långsamt väcks gick tonerna från stämma till stämma, först stillsamt, sedan med mer kraft, men aldrig övermäktigt. Klangerna var vackra och utvecklades fint från en försiktig gryning till en värmande dag. Så lät det som att hela uppvaknandet skulle börja från början igen - men där slutade stycket, mjukt och lovande.
 |
| Jakob Koranyi |
Efter den kraftfulla sista satsen applåderades Jakob Koranyi länge och intensivt, och vi belönades då med ett vackert romantiskt extranummer, vars namn och upphovsman jag tyvärr inte känner till.
I det sista verket, Tjajkovskijs fjärde symfoni (1877-78), flödade glädjen hos David Blendulf och genom hans entusiastiska dirigering långt ut över orkestern. Första satsen med sina magnifika hornstötar övergår i en virvelvind som kändes både dansant och litet farlig. Förmodligen var det då som Blendulfs yviga gester lossade frackflugans ena fäste, för i början av den sago-lika andra satsen hängde den löst tills han fick ett ögonblick över till att rycka loss den. Ännu kraftigare gick det till i fjärde satsen då Blendulf tappade dirigentpinnen ut i publiken (och hann få tillbaka den innan symfonin var över). Tredje satsens fantastiskt lekfulla studsande av pizzicato och staccato mellan stråkar och brass följdes av den magnifika fjärde satsen.
Detta är en symfoni jag har lyssnat mycket på och är väldigt förtjust i, så tidvis satt jag på helspänn för att höra om de olika sektionerna var i takt eller om det började spreta för mycket. Kanske var det olyckliga omständigheter som fick det att låta så; min placering, eller ifall Blendulf inte hunnit repetera tillräckligt mycket med orkestern (jag upplevde ju liknande skevhet när Alsop dirigerade Dvořáks Symfoni Nr 9 häromåret). I vilket fall som helst var jag ändå mycket nöjd över Blendulfs goda dirigentinsats, och det var också de många jublande åskådarna i salen. Jag hoppas att få se David Blendulf dirigera många fler gånger!
Jag råkade höra Jakob Koranyi på en konsert på Musikaliska och såg sen att han skulle spela på Konserthuset, så jag var på den konserten också. Det var otroligt bra, både Koranyi och de andra numren. Kul med så många yngre förmågor.
SvaraRaderaVad kul att du också var på den konserten! Ja, det känns hoppfullt att höra yngre förmågor.
SvaraRaderaJag satt på körläktaren så jag såg dirigenten tappa fluga och pinne extra tydligt. Men jag undrar också om det kan ha bidragit till att jag tyckte att Tjajkovskij-symfonin lät som om den gick i otakt. Fast så hade ju visserligen inte de tidigare styckena låtit.