Det passar bra att se föreställningen Kvällarna med Kerstin efter att just ha läst Kerstin Thorvalls viktiga bok Det mest förbjudna. På scenen sitter en porträttlik Ann Petrén - det vill säga, med glasögon, mörkrött läppstift och tillika naglar, färgrika kläder och en stormönstrad scarf blir man den kvinna som var för mycket och för intensiv för såväl stillsamma hemmafruar som 68-revolutionärer av alla schatteringar.
Hon har ändå varit älskad av dem som är lika sedda över axeln som hon själv: kulturbärarna, alla Sveriges tanter. Och det är vi som sitter i teatersalongen, och man är snabb att känna igen sig, skratta, kommentera och applådera åt det som sägs och görs på scenen.
Vi får se en åldrad Kerstin som inte kan dansa längre och som mestadels är ensam, för hon har varken man eller bästvän. Hur blev det så? frågar hon sig själv. Men med berättandet för den lyssnande assistenten kommer musiken, framförd live av de fyra begåvade musikerna i Bantu Brotherhood som sitter på scenen. Det tar Kerstin 35 minuters dans för att hamna i trans. Inte riktigt lika länge, men ganska mycket för länge pågår hennes och assistentens dans på scenen under ljus i växlande färger. Det är energiskt och livsbejakande, men som åskådare får jag inte ut så mycket av att se de båda kvinnorna dansa.
Föreställningen låter Kerstin åter berätta en del av det hon sagt i sina böcker, presenterat som en kväll där hon tidvis talar till sin inbjudna publik, tidvis lämnar scenen för ett utdraget toabesök. Gemensamt med de här båda scenerna är att hon självklart använder sig av sin lätt pressade assistent. För övrigt är denna biroll mest förvirrande: Misa Lommi växlar mellan att vara stressad hemtjänst, lyssnande intervjuare, barn och några andra otydliga roller. Scenväxlingarna känns också mer slumpmässiga än framåtdrivande, så till stora delar upplever jag pjäsen som frustrerande (även om många andra skrattar och applåderar).
Det slumpar sig så att jag ser föreställningen precis dagarna då ett lösryckt stycke monolog gör skandal/succé på vänsterpartiets kongress. Just som tidningarna bekräftar är stycket hämtat från en tjugo år gammal bok och alltså riktad mot socialdemokraterna, inte den nuvarande regeringen. Indignationen över stycket är överdriven, men jag blev ändå illa berörd när jag hörde det på scenen, av flera skäl. Till att börja med är det fel att jämföra Sveriges åldringsvård med nazismens utrotningar - orättvist dels mot alla dem som arbetar hårt i omsorgen och vill väl såväl i planering som utförande.
Men till största delen för att scenen fuskas bort: Kerstins påstående att en afrikansk vän sagt att i hens hemland behandlas äldre inte alls så, utmynnar i ett tramsigt ritande av länder på en osynlig karta. Vi fick inte veta hur äldre behandlas i det afrikanska landet och om det verkligen är bättre. Får jag gissa att de äldre förmodligen lever kvar i samhället, hjälpta av sina familjer? Hur hade Kerstin hanterat det, att behöva sköta om sin mor livet ut och sedan bli omhändertagen av sina motvilliga barn? Den frigjordhet och individualism och tidvisa egoism som Kerstin lever efter går inte ihop med drömbilden av de äldres liv, om den inte får vila på att några människor ger upp sina liv för att hjälpa (i det fallet förmodligen oavlönat).
Det är mot slutet som musiken hjälper till att skapa riktigt fina och givande bilder: Petrén smeksamt sjungande "Kerstin - Kerstin - Kerstin" som den italienske älskaren en gång gjorde. Eller "Ta en kola", som äntligen förklarar begripligt den starka åtrån som pulserar igenom Kerstins kropp. Och så slutscenen, där Kerstin har tänkt ut åt sig själv en pånyttfödelse: från att vara en bebis i en dansande mammas kropp, efterlängtad, kommer hon ut till fantastisk musik, sjungen och trummad av Bantu Brotherhood. Ett slut som är en början på något nytt och fint - det förtjänar den hårt kämpande Kerstin Thorvall.
Länk till Stadsteaterns sida om Kvällarna med Kerstin
Hon har ändå varit älskad av dem som är lika sedda över axeln som hon själv: kulturbärarna, alla Sveriges tanter. Och det är vi som sitter i teatersalongen, och man är snabb att känna igen sig, skratta, kommentera och applådera åt det som sägs och görs på scenen.
Vi får se en åldrad Kerstin som inte kan dansa längre och som mestadels är ensam, för hon har varken man eller bästvän. Hur blev det så? frågar hon sig själv. Men med berättandet för den lyssnande assistenten kommer musiken, framförd live av de fyra begåvade musikerna i Bantu Brotherhood som sitter på scenen. Det tar Kerstin 35 minuters dans för att hamna i trans. Inte riktigt lika länge, men ganska mycket för länge pågår hennes och assistentens dans på scenen under ljus i växlande färger. Det är energiskt och livsbejakande, men som åskådare får jag inte ut så mycket av att se de båda kvinnorna dansa.
Föreställningen låter Kerstin åter berätta en del av det hon sagt i sina böcker, presenterat som en kväll där hon tidvis talar till sin inbjudna publik, tidvis lämnar scenen för ett utdraget toabesök. Gemensamt med de här båda scenerna är att hon självklart använder sig av sin lätt pressade assistent. För övrigt är denna biroll mest förvirrande: Misa Lommi växlar mellan att vara stressad hemtjänst, lyssnande intervjuare, barn och några andra otydliga roller. Scenväxlingarna känns också mer slumpmässiga än framåtdrivande, så till stora delar upplever jag pjäsen som frustrerande (även om många andra skrattar och applåderar).
Det slumpar sig så att jag ser föreställningen precis dagarna då ett lösryckt stycke monolog gör skandal/succé på vänsterpartiets kongress. Just som tidningarna bekräftar är stycket hämtat från en tjugo år gammal bok och alltså riktad mot socialdemokraterna, inte den nuvarande regeringen. Indignationen över stycket är överdriven, men jag blev ändå illa berörd när jag hörde det på scenen, av flera skäl. Till att börja med är det fel att jämföra Sveriges åldringsvård med nazismens utrotningar - orättvist dels mot alla dem som arbetar hårt i omsorgen och vill väl såväl i planering som utförande.
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Men till största delen för att scenen fuskas bort: Kerstins påstående att en afrikansk vän sagt att i hens hemland behandlas äldre inte alls så, utmynnar i ett tramsigt ritande av länder på en osynlig karta. Vi fick inte veta hur äldre behandlas i det afrikanska landet och om det verkligen är bättre. Får jag gissa att de äldre förmodligen lever kvar i samhället, hjälpta av sina familjer? Hur hade Kerstin hanterat det, att behöva sköta om sin mor livet ut och sedan bli omhändertagen av sina motvilliga barn? Den frigjordhet och individualism och tidvisa egoism som Kerstin lever efter går inte ihop med drömbilden av de äldres liv, om den inte får vila på att några människor ger upp sina liv för att hjälpa (i det fallet förmodligen oavlönat).
Det är mot slutet som musiken hjälper till att skapa riktigt fina och givande bilder: Petrén smeksamt sjungande "Kerstin - Kerstin - Kerstin" som den italienske älskaren en gång gjorde. Eller "Ta en kola", som äntligen förklarar begripligt den starka åtrån som pulserar igenom Kerstins kropp. Och så slutscenen, där Kerstin har tänkt ut åt sig själv en pånyttfödelse: från att vara en bebis i en dansande mammas kropp, efterlängtad, kommer hon ut till fantastisk musik, sjungen och trummad av Bantu Brotherhood. Ett slut som är en början på något nytt och fint - det förtjänar den hårt kämpande Kerstin Thorvall.
Länk till Stadsteaterns sida om Kvällarna med Kerstin
Fin beskrivning. Jag hade svårt för pjäsen. För mig höll manuset inte måttet. Det fanns goda avsnitt men helheten höll inte ihop.
SvaraRaderaTack, Marwe! Ja, pjäsen hade kunnat vara mycket bättre om den varit mer sammanhållen.
SvaraRaderaMycket bra iakttagelse om äldrevården. Det hade blivit fullständig katastrof i Thorvalls fall!
SvaraRaderaVisst är det en åldrande Kerstins rätt att rasa mot det som känns fel i hennes liv, men om det skall användas som politiskt slagträ får man inte skoja bort svårigheterna.
SvaraRadera