söndag 12 januari 2014

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

Tiderna har förändrats sedan 1976, då boken Det mest förbjudna utkom. För det första är det inte längre riktigt lika tabubelagt att en äldre kvinna visar sin längtan efter sex (även om det inte är helt accepterat - jämför ilskan över Madonnas erotiska scenshower med beundran inför Iggy Pops nakna, svettiga överkropp). För det andra är inte själva sexlusten så skambelagd som den var för den unga Anna i boken; så mycket att själva brytandet av förbuden blev till en stor del av lockelsen till Det Mest Förbjudna.

Men visst finns omständigheterna än idag som gör att någon skulle kunna leva ett sådant liv som Anna, i ett överflöd av längtan och känslor, som motsäger moderns förhoppningar: det blev inte "lagom på Anna". Den starka lusten efter sex, inte bara orgasmen utan närheten till en mans kropp, och njutningen av att vara åtråvärd, drev henne i armarna på en rad av män under hela livet, och då helst män som inte var tillåtna.

Kerstin Thorvall gör det inte helt lätt för sin läsare att sätta sig in i Annas känslor, för hon beskriver inte så mycket av det sköna och lockande, utan mer av besvikelserna och förnedringen när hon gång efter annan, per telefon eller liggande i tamburen, bönar och ber en avvisande man att få honom igen. För mig som inte har samma längtan efter Det Förbjudna och ett sådant övermått av stolthet att jag hellre avvisar än avvisas är det svårt att helt förstå. Jag stannar upp och försöker fylla de knapphändiga beskrivningarna av män och längtan med mina egna (mycket näraliggande) minnen, men lyckas inte helt. Men med tanke på hur uppskattade Kerstin Thorvalls självutlämnande berättelser blivit under alla decennier sedan Det mest förbjudna gavs ut, talar den förvisso direkt till många kvinnor.

Det finns ändå kapitel som förklarar mer och får även mig att börja förstå. Det är förstås berättelsen om resan till Kuba, där huvudpersonen dansar sig in i en förlösande trans och känner sig åtråvärd i ögonen på många män, även de som försöker spela kallsinniga, och på så sätt övervinner den dödsångest som förlamat henne under stora delar av hennes liv. Det gäller också det allra sista kapitlet, där hon berättar om den man som hon träffar på torsdagar och fyller hennes liv med ljus. Efter uppräkningarna av namnlösa män som Anna legat med är det skönt att läsa att det inte skulle gått bra med vem som helst annars, att karlarna inte är utbytbara. Det säger ju också titeln på en bok som skulle komma flera år senare, Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.

Men jag har ändå svårt att bortse från några människor som bara hastas förbi eller inte ens nämns: åtminstone några av de gifta män som Anna åtrådde och tog för sig av hade säker fruar som kände sig förkastade och värdelösa av otroheten och sveket. Och trots att sextio-och sjuttiotalet ville avdramatisera sex och kärlek var det nog inte så roligt för Annas barn att se modern dra hem nya älskare som gjorde henne omväxlande euforisk och så ledsen att de måste ta hand om henne. Jag förnekar ingen människa den stora glädjen att leva ut sin sexualitet (utan att det skadar andra), men önskar att Anna/Kersin inte hade behövt använda den som ett slagträ för att kämpa mot skuldbeläggande i såväl samhälle som i sitt privata liv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar