Solomon Northups historia är unik och väl värd att berättas. Twelve Years A Slave är namnet på boken han skrev år 1853 efter att ha blivit kidnappad och tvingad till slaveri. Att han var född fri och hade familj, hem och arbete gör inte hans år som slav plågsammare än alla de som aldrig upplevde något annat än att tjäna någon annan. Men det var detta faktum som gjorde att han till sist kunde bevisa sin rätt till frihet, och minnet av friheten gör kontrasten mot att vara någons slav starkare i de inledande scenerna av Steve McQueens film med samma namn.
Känner man till handlingen och har en aning om de realistiska våldskildringarna i de senaste årens filmer kan man oroa sig för blodiga scener när man sätter sig i biofåtöljen. Men det är inte främst rått våld som ger åskådaren en klump i magen. Det är istället det grundligen orättfärdiga i att en grupp människor håller en annan grupp av människor fångna och tvingar dem till total underkastelse - och de underkastades tystnad, eftersom det är det enda som låter dem överleva. Filmen gör klart det redan under Solomon Northups första dygn som bortförd.
Stillheten inför fångvaktarna och den uppgivna lydnaden känns kuslig och förnedrande. Men vad annat kan de fångna göra inför en beväpnad övermakt som har lagen på sin sida? På ett liknande sätt behöver slavarna spela oberörda när någon av dem straffas, hur grymt det än är. Nästa stund kan det vara ens egen tur att straffas för någon förseelse, så det är lika bra att försöka njuta av en kort stunds ro i solen, eller till och med med en kopp te på en veranda i fin klänning.
Berättelsen hinner också visa hur olika systemets vinnare, de vita slavägarna, kan förhålla sig till de fängslade människor som slavar på ens gård. Den ganska sympatiske slavägaren Ford (Benedict Cumberbatch) vill inte plåga sina slavar men vågar inte börja tänka att systemet kan vara fel. Hans hustru däremot ser slavarna som knappt mer än djur, och låter sälja kvinnan som irriterar henne med sin högljudda gråt över sin förlorade dotter.
Ännu mer plågsamt blir det för slavarna som ägs av den närgångne och lättretade Epps (Michael Fassbender) och hans föraktfulla hustru (Sarah Paulson). Epps plågar sina slavar inte bara med det hårda arbetet utan ännu mer med nyckfull vänskaplighet som dansnätter med påtvingad uppsluppenhet.
Regissören Steve McQueen visar istället för att berätta: scenerna får tala för sig själva, och ingen (eller nästan ingen) bakgrundsmusik eller överflödiga repliker påminner oss om vad vi skall känna och tycka om vad vi får se. Det tycker jag speciellt mycket om när det gäller den här sortens berättelser om genuin orättvisa och elakhet som krossar utan hänsyn: om de istället skulle piska upp mina känslor ännu mer skulle jag inte kunna hålla huvudet klart och ta in vad som sker.
Så gott som alla skådespelarna i filmen är ytterst trovärdiga, men allra mest fantastisk är förstås huvudrollsinnehavaren Chiwetel Ejiofor. Han kan behålla ett stenansikte inför sina förnedrare, men en ansiktsmuskel förråder hans känslor. Och när han ett fåtal gånger tillåter sig att fälla tårar känns sorgen därför än mer överväldigande.
Här är en detaljerad sammanfattning av Solomon Northups liv och dåtidens kamp mot slaveriet
Känner man till handlingen och har en aning om de realistiska våldskildringarna i de senaste årens filmer kan man oroa sig för blodiga scener när man sätter sig i biofåtöljen. Men det är inte främst rått våld som ger åskådaren en klump i magen. Det är istället det grundligen orättfärdiga i att en grupp människor håller en annan grupp av människor fångna och tvingar dem till total underkastelse - och de underkastades tystnad, eftersom det är det enda som låter dem överleva. Filmen gör klart det redan under Solomon Northups första dygn som bortförd.
Stillheten inför fångvaktarna och den uppgivna lydnaden känns kuslig och förnedrande. Men vad annat kan de fångna göra inför en beväpnad övermakt som har lagen på sin sida? På ett liknande sätt behöver slavarna spela oberörda när någon av dem straffas, hur grymt det än är. Nästa stund kan det vara ens egen tur att straffas för någon förseelse, så det är lika bra att försöka njuta av en kort stunds ro i solen, eller till och med med en kopp te på en veranda i fin klänning.
Berättelsen hinner också visa hur olika systemets vinnare, de vita slavägarna, kan förhålla sig till de fängslade människor som slavar på ens gård. Den ganska sympatiske slavägaren Ford (Benedict Cumberbatch) vill inte plåga sina slavar men vågar inte börja tänka att systemet kan vara fel. Hans hustru däremot ser slavarna som knappt mer än djur, och låter sälja kvinnan som irriterar henne med sin högljudda gråt över sin förlorade dotter.
Ännu mer plågsamt blir det för slavarna som ägs av den närgångne och lättretade Epps (Michael Fassbender) och hans föraktfulla hustru (Sarah Paulson). Epps plågar sina slavar inte bara med det hårda arbetet utan ännu mer med nyckfull vänskaplighet som dansnätter med påtvingad uppsluppenhet.
Regissören Steve McQueen visar istället för att berätta: scenerna får tala för sig själva, och ingen (eller nästan ingen) bakgrundsmusik eller överflödiga repliker påminner oss om vad vi skall känna och tycka om vad vi får se. Det tycker jag speciellt mycket om när det gäller den här sortens berättelser om genuin orättvisa och elakhet som krossar utan hänsyn: om de istället skulle piska upp mina känslor ännu mer skulle jag inte kunna hålla huvudet klart och ta in vad som sker.
Så gott som alla skådespelarna i filmen är ytterst trovärdiga, men allra mest fantastisk är förstås huvudrollsinnehavaren Chiwetel Ejiofor. Han kan behålla ett stenansikte inför sina förnedrare, men en ansiktsmuskel förråder hans känslor. Och när han ett fåtal gånger tillåter sig att fälla tårar känns sorgen därför än mer överväldigande.
Här är en detaljerad sammanfattning av Solomon Northups liv och dåtidens kamp mot slaveriet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar