The Land of Decoration av Grace McCleen

The Land of Decoration är det utlovade landet där de som räddas igenom Harmageddon skall leva för evigt utan bekymmer. Barnet Judith känner till det genom de intensiva Bibelstudierna i den Jehovas Vittnen-liknande grupp hon och hennes pappa tillhör. Det är inte att undra på att Judith längtar dit, så torftigt och till och med skrämmande är hennes liv.

I skolan har hon inga vänner, och en av mobbarna har valt henne som sitt offer. När han hotar att döda henne på måndag tar Judith det bokstavligt och tillbringar helgen i skräck och bön till Gud om ett mirakel.

The Land of Decoration finns också hemma, i Judiths rum. Av skräp och småsaker som hon har plockat upp har hon byggt en hel liten värld, som litet grand liknar samhället hon lever i. Vad skulle kunna rädda henne från att gå till skolan och bli dödad av mobbarna? Om ett snöoväder lamslog hela staden så att skolan var stängd. Med bomull, socker och mjöl täcker hon staden hon har byggt med ett tjockt lager av snö.

Nästa morgon är staden täckt av riktig snö och skolan är inställd. Judith är räddad! Var det ett mirakel? Var det hennes handlingar som orsakade snön? Fastän det inte är omöjligt med snöoväder i oktober, var det här ändå en överraskning för alla och kanske ett mirakel. Var det ett mirakel, och vem var det i så fall som framkallade det - Judith, Gud eller någon annan?

Fler saker som Judith önskar sig och gestaltar i sitt Land of Decoration händer sedan i verkliga världen. Det fina är att boken hela tiden lämnar det öppet om det är slumpen eller Judiths vilja som driver det. Och även om det är Judiths önskningar som slår in, så betyder det inte alltid att hennes liv blir lättare. Den balansgången klarar McCleen av att skildra.

Jag har däremot svårare för att föreställa mig hur Judiths Land of Decoration verkligen ser ut. Är husen och figurerna perfekta välliknande replikor av människor och hem, eller är allt litet skrynkligt och smutsigt? Och hur mycket av Judiths förmåga tror hennes klasskamrater, lärare och far på? Jag önskar att boken gett fler och bättre detaljer om det. De allra bästa skildringarna i boken är av mötena med den religiösa gruppen och de udda men trovärdiga personerna som tillhör den.

Allra sorgligast i boken är hur blind pappan är för barnet han har i sin vård. Judith får vara ensam nästan jämt, och minsta ömhetsbetygelse från fadern växer till något stort att minnas i flera år. Vare sig Judiths förmåga är verklig eller ej, kan hennes egen tro på den skapa verkliga kval för henne, både i form av självförebråelser och fysiska hot. Att hon inte kan tala om sina problem med pappan gör allting ännu svårare.

Boken var inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, men den är ändå gripande och läsvärd.

The place beyond the pines

Från trailern ser det ut som en datefilm för tonåringar: flickidolen Ryan Gosling spelar Luke, en kringresande motorcykelartist. Eva Mendez spelar Romina, kvinnan som blev gravid med hans barn förra gången han var i Schenectady. Hon har en ny man, Kofi (Mahershala Ali), jobbar och pluggar och håller sitt liv på rätt köl, men Luke vill ändå kliva in och ta ansvar för sitt barn. Det gör han genom att råna banker för att skaffa pengar.

Jag kommer på mig själv med att klassificera vad som är skillnaden mellan en mainstream-film och en film gjord för mer eftertanke. The place beyond the pines hör till den senare kategorin, och det betyder att den inte fokuserar på de heta känslorna eller de nervkittlande ögonblicken av triumf under bankrånen. Jo, nerverna kittlas, men av de dubbla känslorna som Luke har när han är både upphetsad och nervös på väg till banken, under rånet och efteråt. Därtill extra närgångna närbilder som inte visar en snygg man i motljus utan en människa med icke-perfekt hy och svårtytt ansiktsuttryck.

Men det går inte att leva som bankrånare i det lilla området. Efter ett rån blir Luke förföljd av den unge polisen Avery (Bradely Cooper). Under skottväxlingen blir Avery skadad. Nu flyttas filmens fokus till honom. När han vaknar upp i sjukhussängen hyllas han som en hjälte av sina kollegor, men vi ser på honom att det inte är så han känner sig.

De här ögonblicken under förstoringsglas återkommer genom hela filmen. På det sättet påminner den om Zero Dark Thirty, som också lät några av "mellanrummen" ta tid i berättelsen. Att det fungerar beror på att skådespelarna genomgående är riktigt bra, och trovärdigt kan visa att de upplever motstridiga känslor och inte vet hur de kan hantera det.

Litet grand är filmens handling som ett ABC i känslor för män, men det är bra. Jag borde snarare säga att det är ett ABC i känslor för människor, för jag är lika engagerad i de olika männens upplevelser och reaktioner. När två tredjedelar av filmen har gått är mina känslor nästan dränerade efter allt engagemang för huvudpersonerna. Då flyttas fokus igen, till de båda männens söner sexton år senare. Inte bara filmens fokus utan dess karaktär förändras, för en tonårings lever ju mer spontant och tyvärr ofta mer korkat. Det är delvis därför, och delvis för att filmen är så lång och fängslande, som mitt intresse för historien dämpas. Det är synd, och det gör att filmen slutar svagare än den behövt göra. Men det är ändå en spännande film som tar med sina tittare på en lång resa, och den är mycket sevärd.

Gentlemen av Klas Östergren

Är gentlemannen död? Var han det 1978? Det verkar nästan så, men Henry Morgan lever ännu och tar emot den unge Klas Östergren i sitt liv. Den unge ambitiöse författaren Klas får flytta in i Morgans rymliga lägenhet full av arvegods och andra hemlighetsfulla föremål ur Henry Morgans liv.

Det gör mig beklämd att Klas i sina tankar kallar Henry och hans bror Leo Morgan för anakronismer. Det är för mig ett tecken på 1970-talets historielöshet. Likaså irriterar jag mig på människornas tillkämpade respektlöshet som för mig bara framstår som dumhet och en oförmåga att värdesätta det som är viktigt. Då Henry håller ett kort, allvarligt tal invid en gravsten dyker det upp en kvinna som säger "Du pratar så lustigt. ... Du låter som en riktig präst och det var så vackert att jag nästan började tjuta." Nåväl, Henry Morgan blir raskt förtjust i kvinnan, så visst hänger han med i tidsandan.

Efter dryga hundra sidor tar boken ett långt kliv bakåt i tiden och börjar följa bröderna Morgans barndom och uppväxt genom decennierna. Det är de kapitlen som är den stora behållningen för mig: de fina, övertygande scenerna från Stockholm och skärgården under 1950-, 60- och 70-talet. Det är då det står klart för mig att Östergren när han skrev inledningen hade ett gott öra för samtiden, eftersom de vulgära replikerna nu får ge vika för ett mer städat och informationsbärande språk som stämmer överens med de tidigare decennierna.

Det står också klart att bröderna Morgan inte borde kallas anakronismer. Eller åtminstone, om de är det så är det för att tiden har förändrat sig, inte de. När vi får höra om deras ungdom är de hela tiden i samklang med tiden, till och med i dess framkant. Men mot slutet av sjuttiotalet har alltså fördumningen av Sverige gått så långt att man ser bröderna Morgan som kvarlevor från en obegriplig tid.

Om man kan lägga de tankarna åt sidan så är boken välskriven, och dessutom ofta spännande. Miljöskildringarna är inte övertydliga men ger en tillräckligt god bild av ljus, mörker, damm eller ordning.Varje scen, vare sig från 1960-talets jazzklubbar i Frankrike eller från vänkretsen på 1970-talet, är levande och lockande. Jag tror också att filmatiseringen av boken kommer att kunna bli riktigt bra.

Fler böcker av Klas Östergren:
Gangsters 

Liebster Blog Award

Från tre av mina favoritbloggar, Bokomaten, Hermia says och Snowflakes in rain, har jag fått Liebster Blog Award! Tack så mycket! Här kommer mina svar på den korta enkäten.

 Vad ville du bli när du var liten?

Astronaut och/eller författare.

Vad är du idag?

Mjukvarutestare och kulturälskare.

Vart vill du helst resa?

Till New York. Teatrar, konserter, muséer och spännande butiker!

Var ser du dig själv om fem år?

Läsande en godnattsaga för söta små barn.

Rött eller vitt?

Rött.

Sommar eller vinter?

Sommar. Kommer den inte snart?!

Skog eller hav?

Hav, fast hellre stora städer.

Vad gör dig ledsen?

När människors förhoppningar krossas.

Vad är det bästa du vet?

Att prata och skratta med människor jag respekterar och tycker om.

Dahlkvistkvartetten i Konserthuset

Rising Stars-prisade Dahlkvistkvartetten börjar konserten med en klassisk pärla: Franz Schuberts Kvartettsats c-moll D 703 (1820). Så bra att den vackra satsen spelas, fastän Schubert inte hann fullborda stråkkvartetten! Så kunde även de unga musikerna övertyga oss från start om att de både är skickliga och engagerade i musiken.

Foto: Jan-Olav Wedin

Det lättillgängliga verket är också upptakten till två litet mer svårlyssnade stycken. Det första är Aulis Sallinens Stråkkvartett nr 3 "Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgmarsch" (1969), som jag tycker riktigt mycket om. Det börjar med skönt glidande klanger och toner som plockas fram däremellan. Så bryter sig nya melodier in och stör lugnet. Det som är viktigt, och som musikerna lyckas utmärkt med, är att ge de inbrytande variationerna sin egen vikt, som att "nu är det den här melodin som gäller!" fastän de övriga instrumenten spelar något helt annat.

Hilding Rosenbergs Stråkkvartett nr 4 (1939) har den traditionella formen men också moderna harmonier. Den har kraft och tyngd och när ensemblen spelar klingar den djupare än konsertens första verk, men utan att förlora i skärpa.

Dagens sista utannonserade stycke var ännu ett älskat verk, Stråkkvartett g-moll op 27 (1878) av Edvard Grieg. Mest av allt tyckte jag om den andra satsen, Romanze, där Dahlkvistkvartetten låter tystnaden i pauserna spela sin roll och på så sätt får musiken att kännas större och vidare än kammarmusiksalen vi sitter i.

Som extranummer fick vi ett intensivt stycke av Karol Szymanowski; andra satsen ur hans andra stråkkvartett, virtuost och kraftfullt spelat. Jag hör gärna Dahlkvistkvartetten spela flera gånger.

Hjärtats dubbla slag på Stadsteatern

Optimismen, ett ihärdigt arbete och samarbete för en bättre framtid blandades med stränga hierarkier och en stat som kunde fostra sina medborgare långt in under huden. Margareta Garpes pjäs om ett ungt par på 1950-talet innehåller många av pusselbitarna till en bild i nyanser från mörkt till ljust. Men dialogerna är stolpiga och pjäsen klampar pliktskyldigt igenom sina scener utan att få känslomässigt fotfäste.

Programbladet ger detaljerad information om de medicinska ingrepp vi känner till att staten tog sig rätten att utföra eller vägra för folkhälsans skull: aborter tillstyrktes sällan, ofta villkorat med sterilisering om kvinnan verkade oansvarig. Lobotomi av den klumpigare sorten utfördes på oregerliga mentalpatienter, trots de stora risker som var förbundna med dem.

Tänker man själv på allt det här och försöker sätta sig själv i Sonias och Stellans situation är det lätt att tänka sig våndan av att balansera våndan av att känna ett nytt barn vara på väg samtidigt som möjligheten till vidare studier uppenbarar sig och det redan trånga familjehemmet inte är färdigbetalt. Men på scenen får historien inte tillräckligt med nyanser för att skapa en egen dramatik att leva sig in i. Manuset och regin är så simpel att de begåvade skådespelarna sällan blir mer än pappersdockor, och konflikter och livsavgörande samtal uppstår på ett ögonblick utan egentlig upptrappning. Den ende som klarar sig bra (som så ofta) är Christer Fant i den lilla men signifikanta rollen som Dr Lind, helgjuten i sina trovärdiga repliker.

Foto: Petra Hellberg

Det finns som sagt många pusselbitar i pjäsen; litet för många och inte tillräckligt väl sammanlagda. Ett par av dem skulle kunna växa ut till egna pjäser eller viktiga sidohandlingar: vänskapen mellan de två mentalpatienterna Grynet och Kalle (Odile Nunes och Anders Johannisson) och framför allt slitningarna mellan Stellan och Sonia (Björn Bengtsson och Liv Mjönes) och systern/svägerskan Asta (Elisabet Carlsson). Men i så fall i händerna på någon som kan skriva dialoger som förmedlar det viktiga utan att förklara det i övertydligt prat. Hjärtats dubbla slag hade kunnat vara Sveriges motsvarighet till Revolutionary Road, med just våra förutsättningar och samhällsvindar, men tyvärr är pjäsen för platt.

Länk till Stadsteaterns sida om Hjärtats dubbla slag

vN av Madeline Ashby

Låt oss än en gång föreställa oss att vi har utvecklat robotar som ser nästan perfekt mänskliga ut, att de har självmedvetande och reagerar med vad som liknar mänskliga känslor. Historien utspelar sig några hundra år in i framtiden, och huvudpersonen i boken vN av Madeline Ashby är sexåriga Amy. vN står för von Neumann-maskin och är vad de människoliknande robotarna kallas. I det inledande kapitlet bor Amy med sin vN-mor Charlotte och mänsklige far Jack i ett stillsamt villaområde. Beskrivningen av hemlivet och lekskolekompisarnas artiga vänlighet skulle verka tråkigt, om det inte vore för en antydan till gräl mellan Charlotte och Jack. Så vN har en egen vilja och är inte bara programmerade att lyda och älska människor? Intressant.

Och mer intressant skall det bli. Strax bakom den bekymmersfria barndom Amys föräldrar givit henne väntar en omvärld med mycket hårdare villkor för överlevnad. Det finns faktiskt en inbyggd failsafe som gör att vN (nästan) alltid vill lyda och älska människor. Den gör att de ofta utnyttjas (som arbetskraft eller sexslavar) och sedan dumpas och lämnas att klara sig själva. Som luffare får de försöka hitta ett nytt jobb och livnära sig på plastsopor och elektronikavfall.

vN kan replikera sig, iterera, genom att låta en kopia växa inuti sin mage. "Barnet" som sedan kommer ut växer snabbt från ett hjälplöst bebisliknande stadium till en fysisk kopia av sin förälder. Men mutationer i itereringen och skillnader i uppväxten gör att varje vN blir litet annorlunda.

En av de saker jag tycker om med Ashbys världsbygge är att den ger utrymme för den gråzon där en historia kan bli riktigt intressant. Dels i det faktum att vN mer eller mindre får klara sig själva; hitta någonstans att arbeta eller en människa som tar hand om dem, och i vissa fall hamna i klammeri med lagen. Men framför allt i den inre dialog som varje vN för med sig själv vad gäller deras förhållande till människor och deras egen ställning. Även de robotar som har starkare incitament för människokärlek inbyggda försöker ändå stå upp för sig själva och göra motstånd på de sätt de kan, och en av dem som går mest brutalt till väga är Amys mormor Portia. Jag tänker mig att Madeline Ashbys studier vid ett jesuit-universitet skärpt hennes sinne för nyanser i moral och personlig motivering.

Från den idylliska barndomen får vi se det framtida Nordamerika och vN:s roll i samhället genom Amys ögon. Det finns en restaurangkedja som heter Electric Sheep där både vN och människor kan få rätter anpassade för dem, rätter med namn som Rusty Innards, Tears In Rain och Hasta La Vista. vN jobbar där som servitriser och "blandade" par går gärna dit. I bakgrunden hörs nyheter om obemannade tankfartyg som försvinner i Atlanten. Saker verkar vara på gång i periferin.

vN har undertiteln The First Machine Dynasty. Uppföljaren iD, The Second Machine Dynasty, tar vid nästan direkt efter vN och rör sig vidare i nya cirklar.

Fler böcker av Madeline Ashby:
iD

Alice i Underlandet på Gävle Folkteater

Bra barnteater är inte banal, utan intressant både för stora och små. Gävle Folkteater sätter upp  Alice i Underlandet med manus av Roland Schimmelpfennig, författaren till Peggy Pickit ser Guds ansikte och Gyllene Draken, pjäser som är brutala och prövande även för en vuxen åskådare. Jag var litet orolig att Alice i hans version skulle blanda in så mycket vuxenångest att det blev jobbigt och till och med pinsamt, men så var det inte alls. Tvärtom är det en riktigt fin och sevärd uppsättning, skickligt framförd av ensemblen på Folkteatern.

På scenen sitter tre musiker - fiol, cello och harpa - som mer än väl ger den musikaliska backningen åt historien. Den tomma scenen fylls av lättflyttad scenografi, snurrande skådespelare och åskådarnas fantasi för att skapa de spännande scenarier som Alice upplever. Hur gestaltar man de surrealistiska varelser och magin inför ögonen på nyfikna barn som sett timtals av tecknade animeringar? Jo, det går riktigt bra, ända från scenen där man känner med Alice hur skönt det är att falla ned i kaninhålet, till den Lady Gaga-liknande Drottningen som tjuter lika genomträngande som humrarna hon hotar att frossa på.

Foto: Martin Skoog

Däremellan hinner Alice möta de figurer man känner igen från sagan, och skådespelarna gör fantastiska insatser i alla sina skepnader. Speciellt mycket tycker jag om Aja Rodas som Den vita kaninen och Hasselmusen, Martin Pareto som en berättare som gör de inledande manipulationerna av Alice kropp (växande och krympande och aldrig riktigt rätt) till en föraning om vuxenlivet, och så Peter Mörlin som med sin sköna sångröst och perfekt breda leende gör Cheshirekatten helt oemotståndlig.

Alice i Underlandet på Gävle Folkteater är en fullträff; fantasieggande, spännande och riktigt rolig. Den är absolut värd en omväg!

Länk till Gävle Folkteaters sida om Alice i Underlandet

Mush-Room på Dansens Hus

Är modern dans svårtillgänglig? Dansarna i Need-Company välkomnar oss och bjuder in oss med stor gamman. Leende, sprattlande, sparkande som överstimulerade femåringar berättar de för oss att vi skall få komma till svamparnas värld. Jag hinner tycka att inledningen är för lång, och att det som verkar vara föreställningen ser ganska intressant ut, innan det prövande pardansandet tar slut och förklaringarna och sprattlandet fortsätter.

När väl det ordlösa dansandet sätter igång bland de upp- och nedvända svamparna är det förvånansvärt heteronormativt; komplicerade parningsförsök ofta på gränsen till övergrepp. Jag trodde att svampars sexuella reproduktion var mycket mer passiv, och inte heller så fixerad vid rumpan som i Grace Ellen Barkleys koreografi. Som sagt, scener av män som manipulerar kvinnor är det som dominerar när dansen äntligen får ta över, och det är sällan som det ser så roligt ut som inledningen lovade.

Ofta avbryts föreställningen av talade partier, hejiga tilltal till publiken som vore vi på en pratshow. Jag skulle önska att koreografin satsat mer på dansen och mycket, mycket mindre på den jättetråkiga humorn den försöker sig på.

Svampar är fascinerande organismer och jag förstår att de kan inspirera till en allegori om hemliga varelser i en egen värld som börjar infiltrera människornas värld. (Vilket de egentligen redan har gjort, sedan årtusenden tillbaka.) Men idéerna om svampar och deras natur i glappar i föreställningen och är inte heller särskilt underhållande om man ger upp hoppet om sammanhang. Sällskapet jag såg uppsättningen med undrade efteråt om vi någonsin sett något lika dåligt. Mush-Room är en mycket förvirrad föreställning som gravt underskattar sin publik.

Länk till föreställningens sida hos Dansens Hus