Från trailern ser det ut som en datefilm för tonåringar: flickidolen Ryan Gosling spelar Luke, en kringresande motorcykelartist. Eva Mendez spelar Romina, kvinnan som blev gravid med hans barn förra gången han var i Schenectady. Hon har en ny man, Kofi (Mahershala Ali), jobbar och pluggar och håller sitt liv på rätt köl, men Luke vill ändå kliva in och ta ansvar för sitt barn. Det gör han genom att råna banker för att skaffa pengar.
Jag kommer på mig själv med att klassificera vad som är skillnaden mellan en mainstream-film och en film gjord för mer eftertanke. The place beyond the pines hör till den senare kategorin, och det betyder att den inte fokuserar på de heta känslorna eller de nervkittlande ögonblicken av triumf under bankrånen. Jo, nerverna kittlas, men av de dubbla känslorna som Luke har när han är både upphetsad och nervös på väg till banken, under rånet och efteråt. Därtill extra närgångna närbilder som inte visar en snygg man i motljus utan en människa med icke-perfekt hy och svårtytt ansiktsuttryck.
Men det går inte att leva som bankrånare i det lilla området. Efter ett rån blir Luke förföljd av den unge polisen Avery (Bradely Cooper). Under skottväxlingen blir Avery skadad. Nu flyttas filmens fokus till honom. När han vaknar upp i sjukhussängen hyllas han som en hjälte av sina kollegor, men vi ser på honom att det inte är så han känner sig.
De här ögonblicken under förstoringsglas återkommer genom hela filmen. På det sättet påminner den om Zero Dark Thirty, som också lät några av "mellanrummen" ta tid i berättelsen. Att det fungerar beror på att skådespelarna genomgående är riktigt bra, och trovärdigt kan visa att de upplever motstridiga känslor och inte vet hur de kan hantera det.
Litet grand är filmens handling som ett ABC i känslor för män, men det är bra. Jag borde snarare säga att det är ett ABC i känslor för människor, för jag är lika engagerad i de olika männens upplevelser och reaktioner. När två tredjedelar av filmen har gått är mina känslor nästan dränerade efter allt engagemang för huvudpersonerna. Då flyttas fokus igen, till de båda männens söner sexton år senare. Inte bara filmens fokus utan dess karaktär förändras, för en tonårings lever ju mer spontant och tyvärr ofta mer korkat. Det är delvis därför, och delvis för att filmen är så lång och fängslande, som mitt intresse för historien dämpas. Det är synd, och det gör att filmen slutar svagare än den behövt göra. Men det är ändå en spännande film som tar med sina tittare på en lång resa, och den är mycket sevärd.
Jag kommer på mig själv med att klassificera vad som är skillnaden mellan en mainstream-film och en film gjord för mer eftertanke. The place beyond the pines hör till den senare kategorin, och det betyder att den inte fokuserar på de heta känslorna eller de nervkittlande ögonblicken av triumf under bankrånen. Jo, nerverna kittlas, men av de dubbla känslorna som Luke har när han är både upphetsad och nervös på väg till banken, under rånet och efteråt. Därtill extra närgångna närbilder som inte visar en snygg man i motljus utan en människa med icke-perfekt hy och svårtytt ansiktsuttryck.
Men det går inte att leva som bankrånare i det lilla området. Efter ett rån blir Luke förföljd av den unge polisen Avery (Bradely Cooper). Under skottväxlingen blir Avery skadad. Nu flyttas filmens fokus till honom. När han vaknar upp i sjukhussängen hyllas han som en hjälte av sina kollegor, men vi ser på honom att det inte är så han känner sig.
De här ögonblicken under förstoringsglas återkommer genom hela filmen. På det sättet påminner den om Zero Dark Thirty, som också lät några av "mellanrummen" ta tid i berättelsen. Att det fungerar beror på att skådespelarna genomgående är riktigt bra, och trovärdigt kan visa att de upplever motstridiga känslor och inte vet hur de kan hantera det.
Litet grand är filmens handling som ett ABC i känslor för män, men det är bra. Jag borde snarare säga att det är ett ABC i känslor för människor, för jag är lika engagerad i de olika männens upplevelser och reaktioner. När två tredjedelar av filmen har gått är mina känslor nästan dränerade efter allt engagemang för huvudpersonerna. Då flyttas fokus igen, till de båda männens söner sexton år senare. Inte bara filmens fokus utan dess karaktär förändras, för en tonårings lever ju mer spontant och tyvärr ofta mer korkat. Det är delvis därför, och delvis för att filmen är så lång och fängslande, som mitt intresse för historien dämpas. Det är synd, och det gör att filmen slutar svagare än den behövt göra. Men det är ändå en spännande film som tar med sina tittare på en lång resa, och den är mycket sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar