The Land of Decoration av Grace McCleen

The Land of Decoration är det utlovade landet där de som räddas igenom Harmageddon skall leva för evigt utan bekymmer. Barnet Judith känner till det genom de intensiva Bibelstudierna i den Jehovas Vittnen-liknande grupp hon och hennes pappa tillhör. Det är inte att undra på att Judith längtar dit, så torftigt och till och med skrämmande är hennes liv.

I skolan har hon inga vänner, och en av mobbarna har valt henne som sitt offer. När han hotar att döda henne på måndag tar Judith det bokstavligt och tillbringar helgen i skräck och bön till Gud om ett mirakel.

The Land of Decoration finns också hemma, i Judiths rum. Av skräp och småsaker som hon har plockat upp har hon byggt en hel liten värld, som litet grand liknar samhället hon lever i. Vad skulle kunna rädda henne från att gå till skolan och bli dödad av mobbarna? Om ett snöoväder lamslog hela staden så att skolan var stängd. Med bomull, socker och mjöl täcker hon staden hon har byggt med ett tjockt lager av snö.

Nästa morgon är staden täckt av riktig snö och skolan är inställd. Judith är räddad! Var det ett mirakel? Var det hennes handlingar som orsakade snön? Fastän det inte är omöjligt med snöoväder i oktober, var det här ändå en överraskning för alla och kanske ett mirakel. Var det ett mirakel, och vem var det i så fall som framkallade det - Judith, Gud eller någon annan?

Fler saker som Judith önskar sig och gestaltar i sitt Land of Decoration händer sedan i verkliga världen. Det fina är att boken hela tiden lämnar det öppet om det är slumpen eller Judiths vilja som driver det. Och även om det är Judiths önskningar som slår in, så betyder det inte alltid att hennes liv blir lättare. Den balansgången klarar McCleen av att skildra.

Jag har däremot svårare för att föreställa mig hur Judiths Land of Decoration verkligen ser ut. Är husen och figurerna perfekta välliknande replikor av människor och hem, eller är allt litet skrynkligt och smutsigt? Och hur mycket av Judiths förmåga tror hennes klasskamrater, lärare och far på? Jag önskar att boken gett fler och bättre detaljer om det. De allra bästa skildringarna i boken är av mötena med den religiösa gruppen och de udda men trovärdiga personerna som tillhör den.

Allra sorgligast i boken är hur blind pappan är för barnet han har i sin vård. Judith får vara ensam nästan jämt, och minsta ömhetsbetygelse från fadern växer till något stort att minnas i flera år. Vare sig Judiths förmåga är verklig eller ej, kan hennes egen tro på den skapa verkliga kval för henne, både i form av självförebråelser och fysiska hot. Att hon inte kan tala om sina problem med pappan gör allting ännu svårare.

Boken var inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, men den är ändå gripande och läsvärd.