Jag vet inte mer om Natascha Kampusch än det jag har läst i morgontidningarna och rubriker jag har sett på löpsedlarna för mindre seriösa tidningar. Jag har bara begränsad kännedom om vad som hände henne under de åtta år hon var kidnappad och inspärrad, och vad hon har gjort med sitt liv efteråt. Av det lilla jag har sett beundrar jag henne oerhört mycket för hennes hårda inställning som hjälpte henne att komma ut ur fångenskapen med (utåt sett) stark självkänsla, och jag tror att jag kan förstå hennes drivkraft och motståndskraft under åren.
Jag sade till mig själv att det var bra att jag inte kände till så många detaljer, så att jag inte började jämföra verkligheten med pjäsen Natascha Kampusch som Stadsteatern spelar, men istället satt jag ännu mer och undrade och tvivlade på vad som spelades upp. I en inledande scen är Natascha (Liv Mjönes) aggressiv gentemot psykiatern Margit (Kajsa Reingardt). Den okänslige professor Friedrich (Etienne Glaser) talar sedan om Natascha som bortskämd och vill förbjuda henne att gå tillbaka till sin källare. Antydningarna är intressanta: kanske blev Natascha bortskämd och fick vad hon önskade sig av sin fångvaktare, säkert var hon aggressiv efter befrielsen, och vem skulle inte förstå det.
Men mer nyanserad än så blir inte berättelsen. Professor Friedrich och psykiater Margit ställs ofta mot varandra i diskussioner om och över Natascha: han tror inte hon vet sitt eget bästa och vill vara sträng mot henne, som så många tyskspråkiga familjeöverhuvuden av den äldre generationen; hon är tillåtande och förstående och faktiskt litet dum i huvudet (och han är likaledes tomtig).
Ulrika Kärnborg har skrivit ett manus utan en enda sant klingande dialog. Man kan välja att göra scener realistiska, med naturligt talspråk och reaktioner, eller symboliska, som ett koncentrat av vad som har sagts och pågår. Men alla replikskiften låter styltiga, och ingen av skådespelarna kan göra något trovärdigt av ett så dåligt material, inte ens en så ypperlig skådespelerska som Marika Lindström som spelar modern, Birgitta. Den ende som klarar sig väl är Niklas Falk som fadern Ludwig, som uttrycker sin förtvivlan med äkta känsla.
De konspirationsteorier om moderns möjliga del i försvinnandet antyds och återkommer flera gånger. Det är bra att man låter modern vara en narcissist som på rutin kläcker ur sig elakheter hela tiden, utan att vare sig fastslå eller undanröja hennes eventuella skuld. Men Kärnborgs historia har varken den psykologiska insikt eller det berättartekniska handlaget för att göra utvecklingen intressant eller ens sammanhängande. Scener följer varandra utan någon röd tråd, och regin gör inget för att hjälpa till. Nej, tyvärr, det här var en riktigt dålig pjäs.
Länk till Stadsteaterns sida om Natascha Kampusch
Jag sade till mig själv att det var bra att jag inte kände till så många detaljer, så att jag inte började jämföra verkligheten med pjäsen Natascha Kampusch som Stadsteatern spelar, men istället satt jag ännu mer och undrade och tvivlade på vad som spelades upp. I en inledande scen är Natascha (Liv Mjönes) aggressiv gentemot psykiatern Margit (Kajsa Reingardt). Den okänslige professor Friedrich (Etienne Glaser) talar sedan om Natascha som bortskämd och vill förbjuda henne att gå tillbaka till sin källare. Antydningarna är intressanta: kanske blev Natascha bortskämd och fick vad hon önskade sig av sin fångvaktare, säkert var hon aggressiv efter befrielsen, och vem skulle inte förstå det.
Men mer nyanserad än så blir inte berättelsen. Professor Friedrich och psykiater Margit ställs ofta mot varandra i diskussioner om och över Natascha: han tror inte hon vet sitt eget bästa och vill vara sträng mot henne, som så många tyskspråkiga familjeöverhuvuden av den äldre generationen; hon är tillåtande och förstående och faktiskt litet dum i huvudet (och han är likaledes tomtig).
Ulrika Kärnborg har skrivit ett manus utan en enda sant klingande dialog. Man kan välja att göra scener realistiska, med naturligt talspråk och reaktioner, eller symboliska, som ett koncentrat av vad som har sagts och pågår. Men alla replikskiften låter styltiga, och ingen av skådespelarna kan göra något trovärdigt av ett så dåligt material, inte ens en så ypperlig skådespelerska som Marika Lindström som spelar modern, Birgitta. Den ende som klarar sig väl är Niklas Falk som fadern Ludwig, som uttrycker sin förtvivlan med äkta känsla.
De konspirationsteorier om moderns möjliga del i försvinnandet antyds och återkommer flera gånger. Det är bra att man låter modern vara en narcissist som på rutin kläcker ur sig elakheter hela tiden, utan att vare sig fastslå eller undanröja hennes eventuella skuld. Men Kärnborgs historia har varken den psykologiska insikt eller det berättartekniska handlaget för att göra utvecklingen intressant eller ens sammanhängande. Scener följer varandra utan någon röd tråd, och regin gör inget för att hjälpa till. Nej, tyvärr, det här var en riktigt dålig pjäs.
Länk till Stadsteaterns sida om Natascha Kampusch
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Jag tyckte att det var ett intressant men visste inte heller så mycket om vad som hänt. Trots att jag inte hade några särskilda förväntningar, blev jag ändå besviken. Det fanns så många djup som aldrig berördes, så många intressanta teman som glömdes bort. Det kändes väldigt platt.
SvaraRaderaOch Natascha Kampusch fick i pjäsen aldrig tala ut ordentligt, mer än i svar och försvar på andras oförstående frågor, men mest bara i förutsägbara repliker. Mamman hade en monolog som började bra, men som också mynnade ut i stereotyp TV-seriesrepliker. Väldigt synd!
SvaraRadera