Belcea-kvartetten inledde med ett stycke från Beethovens känslosamma mellanperiod, Stråkkvartett nr 7 F-dur op 59:1 (1806). De första två satserna inleds av cellisten som följs av de övriga instrumenten i pianissimon som nästan lät plågsamt tysta. Den tredje satsen Adagio molto e mesto lät mycket långsam och innerligt sorgsen under Belcea-kvartettens fingrar. Det går inte bara att glömma bort i en efterföljande sats i högre tempt, och så var heller inte fallet: den energiska avslutande satsen med namnet Théme Russe innehöll perioder av stillsam introspektion. Men också ett antal av Beethoven-typiska fejkade finaler: man tror att sista tonen närmar sig, men så tar musiken fart igen. Efter ett antal sådana låtsas-slut, flera pampiga och ett bortdöende i pianissimo, kom så den verkligan finalen i triumf.
Efter paus kom ett verk från Beethovens tidiga period, Stråkkvartett nr 4 c-moll op 18:4 (1799), mycket välstrukturerat men så konventionellt att det bitvis låter tråkigt. Men trösten kom strax efteråt i konsertens och även Beethovens sista stråkkvartett: Nr 16 F-dur op 135 (1826). Från första tonerna, rosaskimrande som en solnedgång, lät den som mer än en stråkkvartett. Med anspråksfulla strukturer och melodilekar liknade den ibland en begynnande symfoni. Belcea-kvartettens knivskarpa klang fick harmonierna att låta klart genom hela konserten.
Efter dånande applåder tackade violast Krzysztof Chorzelski publiken som varit med dem på den här resan, berättade att de var litet ledsna över att den var över och önskade att Beethoven skrivit ännu fler stråkkvartetter. Fastän de redan spelat den två gånger under veckan, kände de att de inte kunde låta bli att som extranummer spela Cavatina från Stråkkvartett Nr 13 i B-dur (1825) - precist och intensivt.
 |
| Beethoven komponerar. Tavla av Hermann Junker |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar