Underjordiska timmar av Delphine de Vigan

Mathilde tänker att hon borde ha reagerat från början, så snart hennes chef började frysa ut henne. Men varför uppförstora en händelse som skulle kunna vara ett missförstånd? Kanske är det en dag eller en vecka av dåligt humör hos chefen, som kommer att gå över. Men veckorna går, "missförstånden" blir större och Mathilde blir inte längre kallad till möten hon borde vara med på. Kollegorna börjar märka att Mathilde är akterseglad, och situationen blir ännu mer pinsam, speciellt som alla med sina tysta medgivanden lämnar Mathilde utanför. Veckorna går, förnedringarna blir mer uttalade och när boken börjar är det som att hon är på väg ned i soporna.

"Men säg upp dig och hitta något bättre!" tänker jag och vännerna jag har diskuterat boken med. Det är förstås lätt för oss att säga, som arbetar i en bransch med hög efterfrågan på vår kunskap. Någon påpekade att i Frankrike, där boken utspelas, är inställningen att man stannar på en arbetsplats hela arbetslivet. [citation needed] Att söka ett nytt jobb kan också verka meningslöst om man inte tror att det kan finnas arbeten som är bättre än det man har, och om man är osäker på sin egen förmåga. "Om jag inte klarar det här jobbet, hur skulle jag klara att börja från början på ett nytt jobb?" För egen del har jag varit i situationer liknande Mathildes, men då vetat sedan tidigare anställningar att det finns arbetsplatser med smarta och hjälpsamma kollegor, och framför allt vetat att jag själv är kompetent och att felet inte ligger hos mig. Mathilde har haft samma arbete i åtta år, sedan hennes man dog och hon blev ensam med tre söner. Hon har lärts upp av chefen till att bli hans högra hand, och att förtroendet nu har förbytts i förakt slår hårt mot Mathildes självkänsla.

Parallellt med Mathildes historia berättar de Vigan om Thibault, en akutläkare som kör runt till akutfall i staden. Hans jobb är också hårt och har gjort honom besviken, men det som har sänkt honom nästan lika djupt som Mathilde är hans känsloliv. Kvinnan han har försökt att älska i flera år har varit närvarande fysiskt, men aldrig sett honom som en människa värd att lära känna. Hon lyssnar varken på när han vill berätta om sin glädje eller vill tala om tunga saker. Vid några tillfällen är Mathilde och Thibault på samma plats, både fysiskt och mentalt, och deras tankar speglar varandra, men den ena är är knäckt av arbetet, den andre av kärleken. Det är intressant och i vissa ögonblick viktigt, men ändå känns Thibaults historia mindre engagerande bredvid den trögflytande massa av desperation som Mathilde upplever under dagen.

*** Mild spoiler-alert ***

Vi som läste boken tillsammans hade väldigt spridda uppfattningar om hur historien skulle kunna gå vidare efter sista bladet. Det jag tyckte var det viktigaste budskapet var att de tecken på räddning som man sätter sitt hopp till - en sierskas spådom, ett magiskt kort - oftast inte räddar en. Raka motsatsen till filmer och böcker med lyckliga slut, där en räddande prins eller ett slumpartat möte dränker hela den mörka tillvaron i gyllene ljus. Det händer ju oftast inte. Istället är det upp till oss själva att kämpa vidare från dag till dag och hitta en lösning på problemen som gör vårt liv eländigt. Delphine de Vigans förra bok No och jag hade litet för enkla lösningar, och jag är glad och faktiskt tacksam över att Underjordiska timmar inte följer samma spår. Det är viktigt att inte låta sitt liv rinna iväg på grund av falska förhoppningar, och det är viktigt att inte bli bitter för att ingen räddade en.

Däremot visar boken hur betydelsefull en vänlig gest kan vara. En kort ljusglimt i Mathildes tunga dag är när en kollega som inte "vet om" att Mathilde är utfryst talar normalt och vänligt med henne under en rökpaus. Ett ögonblick av omtänksamhet kan göra stor skillnad för den som tar emot det.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
No och jag

Baserad på en sann historia