söndag 29 januari 2012

Fem kända musiker döda i seriekrock på Dramaten

Fem gånger har han kört över grävlingar, säger berättarrösten under inledningen. Grävlingar är ganska stora och tunga, och vilken som helst av gångerna kunde turnébussen ha vält. Men varje gång var det grävlingen som dog, och Tropicos kunde åka vidare. Nu har de samlats för ett minnesprogram efter 35 år tillsammans. Men grävlingen dyker upp på scenen då och då, som en påminnelse om döden och om att allt kunde ha varit annorlunda.

I sina tjusigt zebrarandiga dansbandskostymer kommer de gamla bandmedlemmarna in och slår sig ned i sofforna i väntan på att programmet skall börja spelas in. En fumlig kamerakille (Omid Khansari) kommer in och försöker få några soundbites att lägga ut på webben i anknytning till programmet. Musikerna är trumpna och frågorna löses upp i nonsens. Åh nej, skall pjäsen gå förlorad i slapstick och billiga skämt? Men så tar samtalet fart mellan musikerna, och vi får se och höra det som är John Ajvide Lindqvists starkaste sida, att beskriva ödesdigra ögonblick mitt i vardagslivet.


Av männens pikar står det klart att de har haft olika drivkrafter och ambitioner under åren de spelat tillsammans. De två låtskrivarna (Pierre Wilkner och Magnus Ehrner) vill egentligen få erkännande för att de spelat folkmusik de senaste åren. Och förresten, hur mycket mer än de andra drar de egentligen in på STIM-pengar? Stilige sångaren Roland (Reuben Sallmander), kvinnornas favorit, har han någonsin trott på kärleksorden han sjunger? Och var det egentligen någon mening med att åka runt, runt i Sverige och spela för människor år ut och år in? De här diskussionerna/grälen är skrivna med träffande tonfall och låter äkta. Det enda som är jobbigt är när rollfigurerna pratar förbi varandra; alla håller sin egen konversation och lyssnar inte på de andra. Det är rörigt och fånigt. Men det blir fler tillfällen när en person i taget får sjunga ut, trovärdigt och tänkvärt.

Och genom alla diskussioner drar om igen en stämning av att allt kommer att ta slut i skräck snart. Det sker i form av den uppdykande grävlingen, eller i form av John (Jan Waldekranz) som gör miner och hasar som en vålnad över scenen. Han beter sig konstigt - skall man ta det på allvar? Hur länge skall man hålla fast vid normaliteten och låtsas som ingenting? Hur mycket kan man såra varandra med gamla minnen innan allt tar slut?

På knappt en och en halvtimme hinner stämningen stiga och allvaret dras åt. Med undantag för de fars-artade scenerna i början är det en tät föreställning, mycket spännande och helt klart sevärd.

Länk till Dramatens sida om Fem kända musiker döda i seriekrock

Foto: Roger Stenberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar