Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Genom utställningslokalen löper en rad av utställningsskåp, glaslådor på höga ben som visar sitt innehåll på bekväm höjd för oss åskådare. De innehåller minnen och delar av Martin Wickströms utställningar under hans 35 år som konstnär, och de är i sig själva souvenirer från andra tider. Förutom de att de staplade plastföremålen har tappat sin spänst, är det inte använda och slitna minnessaker vi ser; de är färgglada och ser nästan nya ut. Jag blir inte så intresserad av vad de kan säga. De minnen de bär på betyder säkert något för Wickström, men inte för mig.

De tavlor som hänger på väggarna går däremot att läsa som berättelser, var och en. Motiven och glöden i färgerna får dem att se ut som att de bär på var sin berättelse. Några av dem är uppförstorade svartvita foton av semesterbilder från sextiotalet. Många visar fasader av bostadshus på Manhattan. Nyanserna är rika och mättade. Man ser litet av hemmet innanför fönstret och kan försöka föreställa sig livet som levs där innanför. Men man står utanför och är inte inbjuden. Tillsammans med utställningens titel, Not Dark Yet, skapar det en vemodig stämning att förlora sig i. För mig är glaslådorna med prylar onödiga, ja, faktiskt för mycket. Målningarna är den stora behållningen.

Länk till Angelika Knäppers sida om Martin Wickström