Thor 3D

Det tar ett litet tag att sätta sig in i mytologin - alltså Marvels mytologi, ett mischmasch av de coolaste namnen och superhjältekrafterna från asatron uppblandat med modern teknik och stridskonst. Som barn höll jag mig till DC Comics, alltså Stålmannen, Läderlappen och Rymdens Hjältar. Marvel Comics verkade så rörigt, med en massa superhjältar med dåligt humör som i oväntade bärsärkagångar slog sönder halva städer och bara i förbifarten även slog ihjäl månadens rymdskurk. Men jag förstod att det här med okontrollerbara vredesutbrott var något som frustrerade pojkar (och flickor) kunde sympatisera med, när jag såg hur min lillebror identifierade sig med Hulken, och vrålade och vevade med armarna.

Förutom Hulken och Thor finns det många andra superhjältar som har fått eller skall få glänsa på bioduken: Iron Man (två filmer finns), Captain America (kommer snart), och nästa år samlas alla till kollektivfilmen The Avengers, regisserad av Joss Whedon och därför omgiven av skyhöga förväntningar. Cameos, korta referenser och en gemensam historia gör att jag vill hålla koll på vad som händer i Marvels universum, och Thor 3D var en kugge i hjulet som jag inte ville missa.

På wikipedia snabbläste jag de stora dragen i Thors bakgrund enligt serietidningarna, så därför kände jag igen namn och relationer när de dök upp i filmen. Här finns också en spoilerfri sammanfattning. Det var bra att vara förberedd, så att jag inte behövde skruva nervöst på mig när de metallklädda gudarna klampar igenom den asamytologi som jag ändå känner litet bättre. Istället fick jag vrida mig i biostolen och kämpa för att inte sucka högt åt den sinnesslöa dialogen och bristen på logik. När Sir Kenneth Branagh regisserade Sir Anthony Hopkins, Natalie Portman och andra någorlunda begåvade skådespelare, kalkerade han scenerna på de simplaste actionfilmerna med oförstående myndighetspersoner och sista-minuten-räddningar. Ta Portman, till exempel. Antingen ropar hon argt och oförstående när myndigheterna tar hennes forskningsdata, eller så säger hon Va? Va? Va? när Thor berättar om sin gudabakgrund, eller så förstår hon intuitivt när han berättar om Yggdrasil och är beredd att presentera hans teckning på nästa forskningskonferens.

Thor själv börjar som urtypen för det jag tyckte minst om i Marvel-serierna: en impulsiv, korkad och självupptagen kille som är för stark för sitt eget bästa. Åh, vad jag önskade att han skulle åka på rejält med däng under den första halvtimmen, men det gjorde han inte. Jo, det gjorde han, men jag hade hoppats på ännu mer däng!

Den rejäla näsknäppen kommer istället nere på jorden, dit han har blivit förvisad av sin far Oden. Stolt slår han sig fram till sin hammare Mjölner för att återfå sin gudastyrka - men misslyckas med att greppa den och förblir en svag människa! Då saktar filmen ned och blir mer eftertänksam. Portman börjar undra om mannen med de fantastiska musklerna kanske var en förrymd dåre i alla fall, och Thor börjar också tvivla på sig själv. Det blir en stunds spänning på ett nytt plan.

Och sedan är det pang på igen! För då kommer en metalljätte som stjäl mer än lovligt från Terminator, såväl från den första som från min favorit T-1000. Men strunt samma, nu blir det rejält med action: gator som böljar som vågar, vältande bilar, eldkastning och verkliga kraftprov. Yay! Fast det är inte slut på flosklerna än, och nu får jag bita ihop läpparna för att inte sucka högt.

Jag hör inte till dem som brukar heja på The Bad Guy, men som de presenteras här så är det Loke som blir den mest helgjutne personen. Han och den självsäkre Agent Coulson är de som agerar mest logiskt under filmen, så jag kan inte låta bli att gilla dem mest. Här är en ganska spoilerfri och läsvärd intervju med Tom Hiddleston, som spelar Thor. Jag önskar att de valt en snyggare skådespelare till att spela Thor! Det här var ingen höjdarfilm ens för att vara 3D-action, men om man sitter kvar till efter de långa eftertexterna får man se en scen som ger en ledtråd till nästa film.