Power has a fragrance heter utställningen med verk av den norske konstnären Gardar Eide Einarsson (GEE). Vilken doft är det? Kanske gummi från barrikaden uppbyggd av däck mitt i första salen. Nästan alla verk går i svartvitt, med skarpa kontraster. En flagga liknande USA:s har ränder i svart och vitt och istället för stjärnor texten "Liberty or Death". Det ser hotfullt ut, inte hoppfullt.
Jag tycker illa om det reflexmässiga rebell-uppdraget som många konstnärer tar på sig. Även om det är nyttigt att ifrågasätta allmänna åsikter och strukturer, kan revolutionskramandet bli cyniskt i sin naivitet. Svartvitt är just hur jag upplever GEE:s verk, när han ställer upp symboler för makt och terrorism utan nyanseringar. Det görs ingen skillnad mellan Oklahoma-bombarens ritningar inför sitt terroristdåd, polisers batongträning och de små koner som japanska poliser dirigerar trafik med. Ett utställt objekt är matsalsmöblerna från ett amerikanskt fängelse: bord och stolar sitter ihop, med rundade hörn och fastskruvade i golvet, för att inte kunna användas som tillhygge vid bråk. Är det dumt, det? Vore det bättre om fångarna skulle kunna slå varandra och vakterna blodiga med lösa stolar. Eller flytta borden och pallarna så att någon extra mäktig får större plats och/eller provocerar någon annan? Det tycker jag inte.
Anarkister klagar ofta på polisens våldsmonopol. Jag tycker absolut att polisbrutalitet skall stoppas och straffas, men jag ser inget behov av att luckra upp monopolet. Behövs det mer våld i samhället? Litet mer slagsmål vid gatuprotester? Nej, verkligen inte. Det är skillnad på när thailändare bygger barrikader och protesterar mot sin korrupta regering än när självupptagna pojkrumsrevolutionärer går ut och skriker mot det svenska samhället utan risk för repressalier.
Svartvitt, skarpa kontraster och en rebell-image är ju ett sätt att få uppmärksamhet i konstvärlden. För egen del föredrar jag konst som undersöker nyanser och förmedlar en djupare insikt.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om GEE
Gardar Eide Einarsson, Barricade (Stockholm), 2011
Jag tycker illa om det reflexmässiga rebell-uppdraget som många konstnärer tar på sig. Även om det är nyttigt att ifrågasätta allmänna åsikter och strukturer, kan revolutionskramandet bli cyniskt i sin naivitet. Svartvitt är just hur jag upplever GEE:s verk, när han ställer upp symboler för makt och terrorism utan nyanseringar. Det görs ingen skillnad mellan Oklahoma-bombarens ritningar inför sitt terroristdåd, polisers batongträning och de små koner som japanska poliser dirigerar trafik med. Ett utställt objekt är matsalsmöblerna från ett amerikanskt fängelse: bord och stolar sitter ihop, med rundade hörn och fastskruvade i golvet, för att inte kunna användas som tillhygge vid bråk. Är det dumt, det? Vore det bättre om fångarna skulle kunna slå varandra och vakterna blodiga med lösa stolar. Eller flytta borden och pallarna så att någon extra mäktig får större plats och/eller provocerar någon annan? Det tycker jag inte.
Untitled (Dining Cluster), 2006; Hate Monger, 2010
Foto: Mattias Givell
Anarkister klagar ofta på polisens våldsmonopol. Jag tycker absolut att polisbrutalitet skall stoppas och straffas, men jag ser inget behov av att luckra upp monopolet. Behövs det mer våld i samhället? Litet mer slagsmål vid gatuprotester? Nej, verkligen inte. Det är skillnad på när thailändare bygger barrikader och protesterar mot sin korrupta regering än när självupptagna pojkrumsrevolutionärer går ut och skriker mot det svenska samhället utan risk för repressalier.
Svartvitt, skarpa kontraster och en rebell-image är ju ett sätt att få uppmärksamhet i konstvärlden. För egen del föredrar jag konst som undersöker nyanser och förmedlar en djupare insikt.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om GEE
Låter som en klarsynt analys. Då slipper jag se den utställningen, vilket jag förstås misstänkte redan vid förhandsreklamen.
SvaraRadera