För femtio år sedan var Olof Helmersson runt i bygden djupt i Norrlands inland, predikade om frälsningen och bibringade traktens unga välsignelsen med att tro och med tandborstning. Nu, 83 år gammal, återvänder han till gårdarna och söker upp sin gamla hjord för att förklara för dem att förklara att Gud inte finns, att allt han sade och gjorde var falskt, och att de bör ge upp tron han väckte i dem i början av deras liv.
Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit är dramatiserad så att två personer spelar alla roller, och Västerbottensteatern gör ett kort gästspel med pjäsen på Teater Pero i Stockholm. Stig Östman spelar Olof Helmersson, och Bodil Carr Granlid spelar nästan alla andra roller. Då scenografin är enkel och skådespelarna få, skapas stämningen främst av Torgny Lindgrens formuleringar De är jordnära och högtidliga om vartannat, och man kan skratta åt dem och ta dem på allvar på samma gång. Allra bäst låter det i munhuggningen mellan Olof och Eskil, som böjd över sin rullator spottar tillbaka hur tron hjälpte honom i allt han åstadkom - barnens uppfostran, bönehuset, och mycket mer - fastän det mesta visst är bortglömt nu.
För kan Olof ta tillbaka den tro han sådde ut en gång? Har han rätt i att göra det, har han ens rätt till att göra det? När han kommer till den gamla vännen Gerda, som ligger på sin dödsbädd (sedan tre år tillbaka), hejdar han sig i sin avkristningsiver. Gudstron är stark hos henne, och när hon nu vill höra just Olofs ord för att få styrka på sin väg mot döden, så är det som att han inte ens behöver uttala dem, hon hör honom ändå säga precis vad hon behöver.
På sina besök på gårdarna är det tydligt hur bygden avfolkas. De gamla ungdomsvännerna är nu gamla och skröpliga, och för Asta som jobbar inom hemtjänsten är ju de sjuka och gamla basen för hennes förvärvsverksamhet, säger hon insiktsfullt, och de får gärna föröka sig för hennes del.
Det är fint att höra de gamla människorna, som var nära vänner och viktiga för varandra en gång, minnas och smågräla med ett helt livs minnen mellan sig. De två skådespelarna på scenen får liv i varje dialog. Kanske är det etnocentriskt av mig som huvudstadsbo att önska att de varit ännu mer norrländska, lugna i talet och med egensinniga dialekter, men pjäsen är ändå en klok bild av en liten krets med många minnen.
Länk till Västerbottensteaterns sida om Norrlands Akvavit
Foto: Patrick Degerman
Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit är dramatiserad så att två personer spelar alla roller, och Västerbottensteatern gör ett kort gästspel med pjäsen på Teater Pero i Stockholm. Stig Östman spelar Olof Helmersson, och Bodil Carr Granlid spelar nästan alla andra roller. Då scenografin är enkel och skådespelarna få, skapas stämningen främst av Torgny Lindgrens formuleringar De är jordnära och högtidliga om vartannat, och man kan skratta åt dem och ta dem på allvar på samma gång. Allra bäst låter det i munhuggningen mellan Olof och Eskil, som böjd över sin rullator spottar tillbaka hur tron hjälpte honom i allt han åstadkom - barnens uppfostran, bönehuset, och mycket mer - fastän det mesta visst är bortglömt nu.
För kan Olof ta tillbaka den tro han sådde ut en gång? Har han rätt i att göra det, har han ens rätt till att göra det? När han kommer till den gamla vännen Gerda, som ligger på sin dödsbädd (sedan tre år tillbaka), hejdar han sig i sin avkristningsiver. Gudstron är stark hos henne, och när hon nu vill höra just Olofs ord för att få styrka på sin väg mot döden, så är det som att han inte ens behöver uttala dem, hon hör honom ändå säga precis vad hon behöver.
På sina besök på gårdarna är det tydligt hur bygden avfolkas. De gamla ungdomsvännerna är nu gamla och skröpliga, och för Asta som jobbar inom hemtjänsten är ju de sjuka och gamla basen för hennes förvärvsverksamhet, säger hon insiktsfullt, och de får gärna föröka sig för hennes del.
Det är fint att höra de gamla människorna, som var nära vänner och viktiga för varandra en gång, minnas och smågräla med ett helt livs minnen mellan sig. De två skådespelarna på scenen får liv i varje dialog. Kanske är det etnocentriskt av mig som huvudstadsbo att önska att de varit ännu mer norrländska, lugna i talet och med egensinniga dialekter, men pjäsen är ändå en klok bild av en liten krets med många minnen.
Länk till Västerbottensteaterns sida om Norrlands Akvavit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar