Sade i Globen 2011

Över den tomma scenen fladdrar belysta skynken, och det hörs uppfordrande rytmer från trummor och bas. Men var är bandet, Sade Adu och hennes trogna vapendragare Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul Denman? Ur öppningar i scengolvet lyfts de upp till publikens jubel och till tonerna av Soldier of Love. Sade själv är klädd i helsvart kroppsnära dräkt, kanske kevlarförstärkt, ändå ytterst elegant. Soundet på den nyaste skivan är hårdare än tidigare, men det passar ändå med de älskade klassikerna som bandet också spelar. Your Love is King och Kiss of Life varvas med nya låten Skin. Knappt en ton har ändrats i de tio- och tjugo-åriga arrangemangen, och varför skulle de det, när de var rätt från början?

Till ännu nyare Love is Found projiceras silhuetterna av Sade och en manlig dansare som rör sig aggressivt men kontrollerat. Men till lugnare In Another Time samlas bandet på högra sidan av scenen, sätter sig nära varandra och sjunger om hur det som känns svårt nu kommer att gå över och försvinna. Sade skrev sången under en period där hon såg att hennes dotter hade det svårt. Men de tröstande orden gäller inte bara för tonårsdöttrar utan för alla oss som lyssnar.

Bandet lämnar scenen, och på väggen visas en kort animerad historia om coola musiker på en jazzklubb på en bakgata i en storstad. Skyskrapor, tända fönster, neonskyltar - vart är vi på väg? "Diamond life / Loverboy / He move in space with minimum waste and maximum joy..." Till Smooth Operator kommer musikerna tillbaka klädda i vita skjortor, svarta byxor och väst; stiligt, professionellt, samstämt och fullt av spelglädje.

Därefter kommer Jezebel, som jag älskar, och i sin intima sättning låter den Sades vackra röst lysa i styrka och innerlighet. Det låter bra när den följs av Bring Me Home från nyaste skivan, en låt som jag också gillar väldigt mycket. De rullande basgångarna under de komplexa ackorden liknar hjul mot en räls, och spårvägar, bilvägar och skogsvägar är vad som syns på de transparenta draperierna som delvis döljer scenen.

Is It a Crime är en av världens mest fulländade låtar i melodi, text, arrangemang och framförande. Sades röst går från tillbakahållen och bedjande till att bli så stor att den fyller Globen. Publikens jubel vill nästan inte sluta! De gamla konsertbilder som projiceras medan bandet sedan sjunger Still in Love With You berättar om en kärlekshistoria som innefattar bandet, som hållit samman i så många år, och även kärleken mellan bandet och dess publik. Mer kärlek följer i All About Our Love. Sedan hörs smattrande från en helikopter och hetsande gitarrer, men det är inget från den senaste plattan utan underbara Paradise i ett nytt arrangemang. Bakgrundssångarna tar över i Nothing Can Come Between Us medan Sade är borta ett tag.

Stillsamt och känslosamt spelar bandet Morning Bird och King of Sorrow, men dansar igen till ljuvliga Sweetest Taboo. De blir åter allvarliga under The Moon and the Sky, och till gripande Pearls står Sade ensam mot en bakgrund av en brännande och exploderande sol. No Ordinary Love är ju egentligen också en sorglig låt, men den är så vacker att man kan njuta av den, medan strålkastarna blänker som vattenspeglingar över scenen och över åskådarna. Sade har fotsid vit klänning, utsläppt hår och bara fötter när hon dansar över scenen.

När bandet spelar By Your Side låter det som en kärleksförklaring till alla oss som lyssnar. Tack för det! Tack för att ni gjort ny musik och kommer och spelar den för oss! Bandets egen glädje och tacksamhet över att ha engagerade lyssnare till sin musik är det som gör konserten så varm och inbjudande. Halvt dold bakom tygsjok lyfts Sade Adu, nu helt i rött, flera meter upp på en liten plattform tills hon liknar en lysande frihetsgudinna bakom och framför de projicerade stadsbilderna. Cherish the Day är deras sista budskap till oss.