måndag 6 september 2010

Kall feber av Jerker Virdborg

Karin Ryd är ensam på bussen till det inhägnade området där hennes nya jobb ligger. Spjutspetsforskning är något man inte gärna delar med sig av till konkurrenter, men den här anläggningen är lika avskild och hemlig som en sovjetisk forskarstad. Galler och vakter ser till att ingen kommer in eller ut obemärkt. Området verkar stort som en mindre stad, med affärer, nöjespalats och annat som behövs för ett normalt liv.

Sovjetkänslan blir starkare och starkare. Karin blir tilldelad en tvårumslägenhet, klagar på att den är liten och får veta att hon kan få en större när hon har jobbat där litet längre. Hon blir tilldelad färre resurser än hon ansökt om, och även där får hon rådet att vänta. Men meritokratin och nepotismen verkar gå hand i hand i byråkratin, och en scen i boken är en modern variant på rättegångsscenen i Kafkas Processen.

Det pirrar i mig när jag känner igen känslan man får första dagen på ett nytt jobb, med nya kollegor, i en ny stad. Kvarteren verkar ödsliga och kalla, men Karin är mer nyfiken än jag, smyger raskt in i korridorer där hon inte bör vara, och stöter på såväl orgier som rymlingar och forskningshemligheter. Jag blir fascinerad av att Karin så tydligt har en annan personlighet än jag; hon är småsint, lättstött och brysk, speciellt när det gäller att försvara sin forskning mot andra.

Intrigerna mellan forskarna är spännande, jakten på resultat är viktig i en miljö där alla ställs mot varandra, och vad kan experimenten orsaka om de inte hanteras rätt? Fler och fler drabbas av en sorts kall feber, med inga andra synliga symptom än att kroppstemperaturen sjunker till 32 grader.

Jerker Virdborg är bra på att beskriva scener med tillräckligt få ord för att skapa stämning utan att säga för mycket. Spänningen stiger och under de sista femtio sidorna läser och bläddrar jag så snabbt jag kan. Scener av uppgörelser och bekännelser på fyllan, som kan bli hur dåliga som helst, blir trovärdiga och spännande med Virdborgs ord. Men tyvärr blir jag besviken på det abrupta slutet. Vad händer? Ja, visst kan jag tänka vidare själv. Men jag hade önskat att Jerker Virdborg följt berättelsen längre och gett den ett tyngre slut.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Mannen på Trinisla

2 kommentarer:

  1. Men nej, inte ett dumt slut till. Jag läste Virdborgs Svart krabba och så där halvvägs in i boken var jag beredd att säga att det var en av de 10 bästa romaner som skrivits på svenska. Sen föll den till botten och fick betyg 2 av fem. Det blev en sån besvikelse, men ändå har jag stått och hållit den här boken i handen och funderat på om jag skulle ge mig på den. Är första halvan så bra att den är värd att lägga tid på även om man blir besviken på slutet?

    SvaraRadera
  2. Nej, säger du det? Det var tråkigt att höra om Svart Krabba, som jag varit intresserad av. Då får jag nog säga att jag inte rekommenderar den här boken, så slipper du besviken. Däremot tyckte jag riktigt riktigt mycket om en annan av hans böcker, Försvinnarna, så den rekommenderar jag varmt!

    SvaraRadera