The Gravedigger's Daughter av Joyce Carol Oates

Så var det äntligen min tur att börja läsa Joyce Carol Oates. Med så många människor som älskar hennes böcker så mycket kan det kännas både spännande och oroande att upptäcka vad man själv tycker, men jag kände mig faktiskt riktigt öppen och fördomsfri när jag öppnade boken. En bok är en bok, och fångar den mig så sjunker jag in i den och glömmer bort vem som skrivit den.

Tyvärr började det illa. Jag snubblade på den bakvända meningsbyggnaden. Dels irriterade den mig för att den kändes tillgjord, dels gjorde den att min läsning blev långsammare, helt i onödan. Så här kunde det låta:

Strange it seemed to Rebecca, and wonderful, that a picture could be of someone you knew, whose name was known to you. And of children! A little girl Rebecca's age!
...
Almost you might think they were looking at you, because they were looking so closely at you.

Jag försökte förstå meningen med att peta in always, probably, never och liknande ord på så udda ställen, och av att sätta de viktigaste orden först, som ett utrop, och sedan följa efter med utfyllande bisatser. Jag kände aldrig att jag vande mig vid det, men som tur var förändrades språket efter några hundra sidor. Vad som däremot fanns kvar och störde mig, om än i mindre grad, var de korta meningarna med utropstecken, ännu mer när de hamnade på sin egen rad. Med så få nedskrivna dialoger och en ofta spänd atmosfär stod varje utrop ut som en anomali.

Det som fängslade mig var ändå hur djupt inifrån varje människa som historien berättades. Ett tag tänkte jag nästan att det enda som egentligen hände var att en människa observerade världen (Rebecca, eller hennes far, eller den som just då stod i fokus). Men det skedde ju hela tiden ganska omvälvande saker. Det var bara så att det viktigaste var vilket avtryck händelserna gjorde i själen på människan som upplevde dem. Ofta tänker jag också att det som driver berättelsen framåt är människornas inre känslor som tvingar dem till att handla som de gör.

Eftersom historien mer eller mindre berättas ur Rebeccas/Hazels synpunkt, kändes det efter ett tag som att jag var hon, eller en del av henne, och ändå tyckte jag aldrig att jag kände henne. Men när detaljer från hennes tidigare liv mot slutet av boken dyker upp igen eller får en förklaring, känns effekten av det djupt inne i mig som om det var min egen historia som spökar för mig. Jag känner inte Rebecca/Hazel, men jag förstår hur det är att skapa sig ett nytt liv, fly från det dåliga och ändå ha minnena ekande i ett inre tomrum.

Även om jag tyckte boken var för lång ibland, skulle jag inte kunna peka ut vilka stycken som skulle strykas. Även om jag tycker att de sista sidorna kändes påklistrade, var de en viktig bit i pusslet om den här kvinnans liv, och jag är glad att jag har levt med henne i några dagar.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:
You Must Remember This

Blonde

Hazards of Time Travel