Shutter Island

På färjan som för dem ut till Shutter Island, blir sheriff Ted Marshall (Leonardo diCaprio) sjösjuk och kräks ymnigt. Illamåendet sitter i och får honom att se lika blek ut som de intagna på Shutter Island. Vid hans sida finns hans nye partner Chuck Aule (Mark Ruffalo), som inte är lika tagen av båtfärden. De har kommit till Shutter Island för att undersöka ett försvinnande bland de intagna på mentalsjukhuset där.


De tas emot av Dr. Cawley (Ben Kingsley), som skall svara på deras frågor. Han är korrekt, tillmötesgående och vänlig, men hans hjälpsamhet har sina gränser. I alla fall får de intervjua några av de intagna. Ted blir snart upprörd, och tycks ha en egen agenda med sina frågor. Chuck verkar ibland som förnuftets röst till Teds intuitiva sökande. Det Ted berättar för Chuck om sitt eget liv ger förklaring till en del av de drömsyner som bryter in i historien, men inte alla. Ledtrådar dyker upp i drömmar och hallucinationer, blandas in i verkligheten eller säger emot varandra.

Men vad som verkligen händer innanför och utanför murarna är spännande nog. Den intensiva regnstormen som tvingar Ted och Chuck att stanna på ön skapar oro när säkerheten bryts och de intagna lyckas rymma. Det låter som en upprepning av gamla skräckfilmsklichéer, men de scener som följer är genuint kusliga. Inre och yttre kaos speglas i varandra, och paranoian stiger.


Det är en lång film, men för varje minut dras jag djupare in i handlingen. De halvt frammumlade svaren på männens undersökande frågor kan vara både sanning och lögn, och tillsammans med Teds mystiska drömmar och vad han själv upptäcker läggs pusselbitar till lösningen. Men mönstret förändras hela tiden. Jag försöker gissa vad allt betyder, upptäcker att jag har fel, men känner mig inte alls manipulerad. In i det sista kan man inte vara säker på vad som är sanning.