måndag 22 februari 2010
En enda man på bio
Tjusigt, tjusigt, tjusigt. En välklädd, välbevarad man i 40-årsåldern i ett hus som är en arkitekts dröm, mitt i decenniet som provade fram nya looker utan att ha tappat kontakten med klassisk stil. Och den här stilsäkre gentlemannen, han har en sorg i hjärtat som gör varje dag meningslös. Det är en användbar ingrediens i en modern romantisk historia.
Tom Ford är van att tänka i vackra bilder. Christopher Isherwoods roman A single man måste ha spelat upp sig själv bakom hans ögonlock när han läste den. Men en film är mer än bilder efter varandra. Skönt komponerade scener kan förmedla känslor bättre än ord och föra handlingen vidare, men från första rutan i En enda man känner jag att estetiken tar överhand över innehållet.
Människorna beter sig klichéartat, och inga av bifigurerna blir mer än stereotyper. Trots att dialogen är så kortfattad och precis, låter den onaturlig. Scenerna verkar vara skrivna av någon som noga iakttagit hur folk agerar på film, inte hur de beter sig i verkligheten.
Det är i den fina middagsscenen med huvudpersonen George (Colin Firth) och hans väninna Charley (Julianne Moore) som trovärdigheten äntligen växer. Charley är härligt bedagad, orolig för att hennes liv är på väg utför men ändå med en inre gnista. Vänskapen mellan dem båda går långt tillbaka i tiden, men de känner båda att de är sköra och att de behöver anstränga sig för att klara sig genom tomheten. Charley gör allt hon kan för att få dem att hålla fast vid varandra, och det gör litet ont att se henne. Den scenen är ett sådant där ögonblick av klarhet, när man ser hur ensamt livet är men kanske ändå vackert. Den scenen är den finaste i hela filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar