Nattamat på Odenteatern

Ofta hamnar det i klichéer när man vill beskriva och spela moderna, välbeställda människor med en inre tomhet. De får låta brackiga, hänsynslösa och själviska enligt ett förbestämt formulär, för "alla" vet ju hur "de" är. ("Alla" vill gärna också tänka att de är litet djupare än de där brackorna.) Fredrik Ekelunds pjäs Nattamat faller inte i den enkla fällan, och inte heller skådespelarna.

Mie och Niklas (Inger Nilsson och Klas Ahlstedt) ramlar in i sitt snygga kök efter en festkväll och börjar byta plattityder om festen. Stämningen är flamsig men ytlig, som att de spelar roller för varandra, och det är det väl många par som gör. Så hörs det buller från städskåpet. Där står en inbrottstjuv, Enok eller Antonio eller vad han heter (Erica Lernehav).

Niklas blir inte så oroad över att ha en okänd människa i sitt hem, utan börjar köra med grabben. Städa upp här! Laga mat till oss! Berätta om dig själv! Andreas behöver inte säga eller göra mycket för att bli en pjäs i Mies och Niklas spel. Med honom som åskådare turas de båda makarna om att håna varandra och sticka nålar i varandras ömma punkter.

Pjäsen Nattamat är mycket intressant. I botten ligger en fråga om livets mening, som den inte försöker besvara med enkla lösningar. Niklas och Mie har pengar och möjligheter att förverkliga vad de önskar sig, och de har drömmar som de delvis har förverkligat. Ändå går de på tomgång. De skulle kunna vara så nöjda med allt de har, och kanske skulle de bli lyckligare då.

Som sagt, pjäsen litar inte på stereotypen av själlösa överklasskräk. Niklas och Mie är ganska intelligenta och insiktsfulla, och fastän dialogen ofta byter fokus som den kan göra en blöt kväll, så formulerar den flera vassa poänger. Ahlstedt och Nilsson är också tonsäkra i sina roller; trovärdiga i både intellekt och de känslor de visar. De är väl regisserade och väl samspelta, och pjäsen är mycket sevärd.

Länk till Odenteatern