Siggan och Jampa (Gunnel Lindblom och Kalle Westerdahl) är ett litet udda par vänner, men de verkar tycka om varandra. I alla fall pladdrar de på i gamla gängor, som det låter. Men allt de säger är trivialiteter. Då och då bryter det in en enda rad av allvar: hur Siggan och hennes syster Marion inte riktigt kommer överens med varandra, några meningar ur kvart i fem-ekot. Men blixtsnabbt återgår de till meningslöst småprat.
Jag säger inte att det är fel med småprat, det är ett kitt som binder samman djupare diskussioner. Men hos Siggan och Jampa finns det inget annat än trivialiteter i centrum av deras vänskap. De är båda framgångsrika människor med långa karriärer i mediasvängen, alltså den nya adeln.
Staffan Göthes pjäser fångar ofta tidsandan, i talet och i vad man talar om. Flera decennier framåt i tiden kommer de att vara goda tidsdokument över åren de skrevs, men ibland kan jag känna att det inte ger så mycket att bara höra ett eko av hur vi låter idag, även om det borde vara nyttigt. Men den här gången sker en skärpning efter halva pjäsen.
Till största delen håller sig pjäsen på rätt sida om buskis, även om jag tycker att den korsar gränsen några gånger. I sina löst hållna roller är skådespelarna säkra och trovärdiga. Speciellt Jesper Feldt gör ett mycket bra intryck i sin litet otacksamma roll som Kristian, nykomlingen, uppkomlingen.
In i vännernas glassiga liv kommer den unge nyinflyttade östgöten Kristian, med prydlig gossfrisyr och stora framtänder. Mellan Siggan och Jampa verkar han vara den ende som visar upp äkta känslor, dessutom starka känslor av rädsla och sorg, och ändå blir han bara till en ny leksak som de båda bråkar om. Ja, han är ganska dåligt allmänbildad, men hur har det kommit sig? Siggan håller en sur monolog om bristen på bildning i landet, och talar om sin mammas bokhylla fylld med böcker av Olle Hedberg, som Siggan nu har ärvt.
Hm, där hade det varit utrymme för självreflektion. Den kunskap och bildning som Siggans och Jampas generationer fick, har de gett den vidare till Kristians årgång? Nej, det verkar inte så. Några århundraden av intelligens och kunskapssökande har stannat upp och fuskats bort i kändisfotografering, eventfixande och ytliga bekantskaper. Det enda de har lämnat vidare till den uppväxande generationen är längtan efter framgång, prylar och snabba, snabba cash.
Länk till Teater Brunnsgatan Fyra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar