Berättaren i Cărtărescus bok Orbitór. Vänster vinge börjar hemma i sitt pojkrum, en liten grabb som tittar ut på sin stad genom fönstret, som även speglar hans tunna kropp. Pojken kallas Mircea, precis som Marcel Proust låter sin berättare kallas Marcel. Men där Proust byggde en katedral med sin romansvit, väljer Cărtărescu att bygga en fjäril: vänster vinge, kroppen, höger vinge. Vänster vinge är förankrad i det förflutna.
Fjärilarna dyker upp ofta i berättelsen, och är ofta övernaturligt stora. Stora, färggranna vingar vecklas ut över förvånade betraktare, och även den köttiga kroppen med hoprullad snabel och fylld med nervtrådar tar sin plats. Ja, allehanda kryp, och kroppar som blir genomskinliga och blottar sitt innehåll, är två teman i boken som ständigt tvinnar sig runt och igenom varandra. Medicinkapslar innehåller smådjur, och till och med i ögonglobens vätska kan det dingla andra små kräk.
Jag tycker om berättelserna om människorna på Bukarests bakgator, och vad de kan stöta på under gatorna, i enorma utsmyckade salar med fantastiska, övernaturligt dimensionerade varelser. Det är inga hjältar utan vanliga små fattiga människor som får vara med om de här sagolika äventyren. Och om de har tur får de klättra tillbaka upp på marknivå och fortsätta med sina enahanda liv.
Men efterhand börjar det bli för mycket av alla fjärilar, pulserande transparent kött och mystiska visioner. Känslan av mirakel försvinner när de dyker upp på varje sida. Jag älskade Cărtărescus Nostalgia, en samling av noveller som innehöll liknande element, men med måtta och mer av en sammanhållande historia (historier). Jag har inte kunnat sluta tänka på de sagorna sedan jag läste dem i somras, och därför kommer jag att läsa nästa del, Kroppen, av Cărtărescus fjärilsbygge.
Ovidkommande fotnot
Omslaget till Orbitor. Vänster vinge har ett spännande mönster av rektanglar i ljus och skugga på omslaget. Av en slump såg jag mönstret igen idag, när jag läste ut Konserthusets gratistidning. De hade en kort artikel om husets arkitektur, närmare bestämt dess dörrar, och den illustrerades av samma bild som använts till omslaget. Aha!
Fjärilarna dyker upp ofta i berättelsen, och är ofta övernaturligt stora. Stora, färggranna vingar vecklas ut över förvånade betraktare, och även den köttiga kroppen med hoprullad snabel och fylld med nervtrådar tar sin plats. Ja, allehanda kryp, och kroppar som blir genomskinliga och blottar sitt innehåll, är två teman i boken som ständigt tvinnar sig runt och igenom varandra. Medicinkapslar innehåller smådjur, och till och med i ögonglobens vätska kan det dingla andra små kräk.
Jag tycker om berättelserna om människorna på Bukarests bakgator, och vad de kan stöta på under gatorna, i enorma utsmyckade salar med fantastiska, övernaturligt dimensionerade varelser. Det är inga hjältar utan vanliga små fattiga människor som får vara med om de här sagolika äventyren. Och om de har tur får de klättra tillbaka upp på marknivå och fortsätta med sina enahanda liv.
Men efterhand börjar det bli för mycket av alla fjärilar, pulserande transparent kött och mystiska visioner. Känslan av mirakel försvinner när de dyker upp på varje sida. Jag älskade Cărtărescus Nostalgia, en samling av noveller som innehöll liknande element, men med måtta och mer av en sammanhållande historia (historier). Jag har inte kunnat sluta tänka på de sagorna sedan jag läste dem i somras, och därför kommer jag att läsa nästa del, Kroppen, av Cărtărescus fjärilsbygge.
Ovidkommande fotnot
Omslaget till Orbitor. Vänster vinge har ett spännande mönster av rektanglar i ljus och skugga på omslaget. Av en slump såg jag mönstret igen idag, när jag läste ut Konserthusets gratistidning. De hade en kort artikel om husets arkitektur, närmare bestämt dess dörrar, och den illustrerades av samma bild som använts till omslaget. Aha!
Jadu, Nostalgia var verkligen helt makalös..! Kan det kanske vara dags att börja det nya bokåret med att läsa Orbitórtrilogin?
SvaraRaderaOm du som jag gillade Nostalgia, då vill man ju inte missa Orbitór! Jag tänker fortsätta med Kroppen och Höger vinge när jag lagt vantarna på dem.
SvaraRadera