Mirja Unge har skrivit noveller om smått obehagliga stunder: ensamma människor med diffusa känslor av att något är fel för, men ingen eller ingenstans att vända sig till för hjälp. Dem har jag länge velat läsa om! Jag har velat höra deras röster och få känna med dem. Men tyvärr kommer författarens röst emellan.
Språket i berättelserna är en framflytande ström av sagda och outsagda meningar med litet gammaldags meningsbyggnad, som går i varandra och löper över flera rader. Det går att hitta en struktur i dem, men de flyter lätt ihop och får min blick att glida förbi dem. Det gör stämningen litet luddig och seg, men värst av allt, likartad i alla de olika novellerna.
Jag blir litet besviken; personerna i novellerna har så litet av fotfäste och självkänsla, fick de inte ens ha skiljetecken och riktig grammatik? Talar och tänker de alla i samma ton? Är det ingen skillnad mellan dem? Jag tycker det är orättvist att de inte har fått någon egen röst, utan att de alla får glida in i den diffusa dimman som snart bara låter som författarens manér.
Handlingen i många av berättelserna är väl genomtänkta och gripande, och skulle kunna vara riktigt intressanta. Jag hade gärna velat läsa mer om de här människorna, om de hade fått tala med sina egna röster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar