Jag vill läsa någon bok eller tidning på tyska ibland, för att hålla språket vid liv. Efter intressanta recensioner och med boktitlar som Heute wär ich mir lieber nicht begegnet, och Der König verneigt sich und tötet, letade jag upp Herta Müller.
Herta Müller är uppväxt i Rumänien, men tyska är hennes modersmål. Att tillhöra en tyskspråkig minoritet i ett diktatoriskt styrt östland har hon gemensamt med Kafka, vilket påpekats i flera artiklar. Därför förvånades jag inte över den lätta absurda stämningen när jag började läsa Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Den namnlösa huvudpersonen verkade beskriva en halvt surrealistisk värld: att oregelbundet bli "beställd" till en myndighetsperson som plågar henne med smärtsamma handkyssar och generande frågor, en nära väninna Lilli som nu verkar vara försvunnen, arbetsplatser med märkliga ritualer. När scenerna först presenteras verkar de absurda som feberdrömmar, men senare upprepas berättelsen med mer detaljer, och man förstår att det verkligen gått till (eller kunnat gå till) så i diktaturens Rumänien.
Är det ett tecken på att jag är en bekväm västerlänning med alltför stor distans till järnridåns fall, när det tog mig femtio sidor att inse att berättelsen faktiskt inte (nödvändigtvis) var en fantasi? Nej, inte bara: det är Herta Müllers styrka att hon beskriver den paranoida stämningen så att det framstår hur absurt livet var, fastän människorna tvingats att anpassa sig till det utan att kunna ifrågasätta.
Det svindlar också när hon nämner ett parti kläder som tillverkas i hennes fabrik för att skickas till Sverige. En beröringspunkt mellan fria och förtryckta människor. Kläderna och lådorna de skickas till kom undan diktaturen, de som sydde dem blev kvar. Kvinnorna som arbetade i fabriken fick köpa de kläder som blivit förstörda i tillverkningen: hål i tyget, oljefläckar. Men huvudpersonen vägrar köpa dem: hon vill vara en människa som är värd att bära felfria kläder.
Trots de så väsensskilda omständigheterna finns det många partier som berör mig direkt och väcker starka känslor. Det är sorgligt och ändå logiskt när huvudpersonen tänker igenom möjligheterna till att få ett bra liv: att bli galen, att bli "beställd"; att inte bli "beställd", att inte bli galen. Och den gnagande oron när man är på väg till ett fruktat möte kan alla känna igen sig i. Varje dag en balansgång för att inte bli galen.
För tio år sedan bodde jag i Tyskland. Jag hade pluggat grammatiken i skolan i nio år, och med hjälp av de dubbade TV-såporna blev min tyska snart så gott som felfri. Men att läsa, och tänka, på tyska hann aldrig bli lika flytande som på svenska eller engelska. Men den här boken var lättläst på ett mycket bra sätt. Det var inte alls språket som var svårt, det var själva historien som var så invecklad att boken måste läsas långsamt. Eftersom jag tvingades läsa långsamt kunde jag ta till mig berättelsen oberoende av språket.
Jag vill absolut rekommendera den här boken, på vilket språk som helst. Den ger en insikt i livet i ett förtryckt samhälle. Just den här diktaturen fanns ganska nära oss, och ligger ganska nära i tiden. Det finns liknande och ännu värre diktaturer även idag. Jag vill inte glömma de människorna, och är otroligt tacksam över att vara fri att leva ett gott liv. Och jag vill läsa många fler böcker av Herta Müller.
Fler böcker av Herta Müller:
Müller ska jag absolut titta närmare på vid tillfälle, tack för tipset!
SvaraRaderaDet var ett tag sedan jag läste dem, och minns inte så mycket av innehållet, men om du är intresserad av livet i de gamla öststaterna vill jag rekommendera "Zonenkinder" av Jana Hensel och "Moskauer Eis" av Annett Gröschner.
Kolla upp dem :-)
Tack för boktipsen! Jag skriver upp dem på min läslista!
SvaraRaderaIntressant ta del av dina tankar. Jag tar med mig dem till läsningen av Hjärtdjur. Även den känns som en roman som behöver läsas långsamt (även på svenska..). Känns som en för mig svår bok att sedan sätta ord på, men det blir en senare utmaning.
SvaraRaderaTrevlig (kultur)helg!