Varför jag inte gillar deckare

Bild: Mr Walker slår tillbaka av Jan Håfström

Som science fiction-fan i en småstad, fann jag ofta mina älsklingsböcker på en vägg dedikerad till bara science fiction, en bit bort från de "riktiga" böckerna. Strax intill fanns väggen dedikerad till den andra suspekta genren, deckare. Med det barndomsminnet borde jag glädja mig över att åtminstone deckare numera ses som en legitim skönlitterär inriktning, som till och med sägs ha mycket att säga om vårt samhällsklimat. Ändå är jag glad när man ser strängt på kriminalromanen, efter flera år där det verkade som att ingen deckare fick analyseras kritiskt, hur dåligt skriven den än var. Skadeglädje, kanske? Av flera anledningar tycker jag illa om deckare, och nu skall jag berätta varför.

Det första jag värjer mig emot är att ett mord begås. En människas liv släcks, och därmed försvinner hennes tankar, drömmar, önskningar och känslor. Hon kommer aldrig mer att få känna glädje, oro, sorg, förväntan; kommer aldrig att få diskutera filosofiska problem med sin granne, köpa bullar till sina kolleger, trösta en vän i beråd, visa vägen för en turist. Än värre om offret hann känna skräck och smärta inför döden. Ännu mycket värre om det var just det som mördaren ville. Att mördaren hittas och straffas, till och med utsätts för hämnd, räcker inte för att läka det sår som mordet har skapat. Den oro och sorg som sprider sig kring brottsplatsen försvinner inte för att gåtan löses. Därför tycker jag småputtriga trivseldeckare á la Agatha Christie är väl så störande.

Fascinationen för seriemördare är något jag inte heller kan förstå. Förutom det perversa i att frossa i blodiga detaljer, vill jag inte ens ge en psykopat de timmars uppmärksamhet som läsandet av en bok tar. Att tro sig ha rätten att släcka ett liv är så förmätet att jag bara kan förakta en mördare som ett lägre stående kryp. Låter det som att jag är blödig? Inte tål litet våld? Rädd för stora världen utanför? Nej, där vill jag protestera. Jag tränar regelbundet närstrid med män som är dubbelt så starka som jag, och skryter gärna om passet där jag bröt armen under uppvärmningen och fortsatte att slåss i en timme. Det som äcklar mig är tanken på en oschysst fight: två mot en; ett skjutvapen mot en obeväpnad; en starkare mot en svag, drogad, oförberedd, bunden. Fegt och ynkligt! Så fullständigt utan heder.

Nåväl, ett offer som "förtjänar" att dö? En pedofil, en hänsynslös utpressare, en seriemördare? Om vi först får presenterat alla fördelar med att eliminera personen, mer sammanhängande och grundligt än Raskolnikov kunde göra? Nej, det räcker inte för mig. Vem är personen som säger sig kunna avgöra vem som har rätt att leva eller dö? En människa i affekt eller med hybris på tillväxt. Ingen av dem borde få uppleva nedsmutsningen/egotrippen av att begå ett mord. Det kommer med stor säkerhet att fläcka dem för livet. Och vem skall sedan döma denne rättvisans skipare? Ett annat medborgarrättsgarde?

Katharsis åsido, jag tycker det är suspekt när människor vill läsa om "rättvisa" våldshandlingar enligt ovanstående. Jag tror vi alla har en inre drift att vilja klappa oss själva på ryggen: "Han fick vad han förtjänade! Jag är i alla fall inte så där usel!" Den där inre domaren skall inte uppmuntras. En helt annan sak som irriterar mig i kriminalromaner är utpytsandet av ledtrådar och upphittandet av desamma. Ibland får vi läsare facit från början, och håller tummarna för att personen som skall lösa fallet skall stöta på lösningen snabbt. "Borde han inte fatta det NU? Plocka upp den där yxan! Läs anteckningen på den där reklamlappen! Titta bakom tavlan!" I de fallen är det extra svårt att avgöra hur realistiskt det är att hjälten skulle komma på just rätt ledtråd just i det ögonblicket. Men det är också fallet när en skarpögd kriminalkommissarie finner en felande länk på en brottsplats läsaren är obekant med. Att förklara intuition på ett trovärdigt sätt är aldrig lätt, men ingen kan väl vara sämre på det än Henning Mankell. De av hans romaner jag läst som följetong i Dagens Nyheter är pinsamt dåliga i det avseendet (Och inte bara i det avseendet. Oj oj.) Insikter kommer som en blixt från klar himmel, eller efter oförklarliga tankekedjor.

Den enda sak som gör mig litet intresserad är det faktum att svenska kriminalromaner ofta delvis utspelar sig tvärs över gatan från där jag bor. Jag blir alltid litet uppspelt när jag läser att en protagonist åker till Polishuset på Kungsholmen, eller går på de trevliga gatorna i mina kvarter. Det var det som gjorde Liza Marklunds sorgligt dåliga roman Nobels Testamente (också den en sommarföljetong; jag skulle inte läst den annars och jag har ett inre tvång att läsa vartenda ord i DN förutom sporten) någorlunda uthärdlig. Och jag blir så glad att jag studsar upp och ned i soffan när en TV-deckare panorerar över de fulaste bruna panelerna på huset utanför min port.

Det som skämmer en dålig deckare mest är förstås ett dåligt språk, icke-trovärdiga personbeskrivningar och logiskt ohållbar story (se Liza Marklund ovan). Nu kanske jag äntligen har råkat på ett undantag; Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, sagt med brasklapp eftersom jag ännu inte läst slutet. (Tack, DN, äntligen en bra följetong!) Trots de detaljerade hänvisningarna till de två tidigare böckerna, är historien spännande och engagerande. Visst, logiken och trovärdigheten i huvudpersonernas agerande vacklar litet, men jämfört med de tidigarenämnda bottennappen överträffar berättelsen mina (låga) förväntningar med råge.

Jag märker att den här texten blev längre och mer salvelsefull än jag planerade. Jag riskerar också att låta som en våldets motsvarighet till en pryd nucka i och med mitt avståndstagande från mord och hämnd. Det sista jag vill är att skuldbelägga dem som läser och uppskattar deckare! Jag är fullt medveten om att man skulle kunna peka på mig och skratta åt hur jag njuter av böcker med ROBOTAR, RYMDRAKETER, TIDSRESOR och UTOMJORDINGAR. Jag dömer ingen för deras lustläsning! (JO, kanske några.) Det viktiga är, som alltid, att man inte uteslutande håller sig till enkelt skrivna böcker som bara bekräftar ens världsbild; att man även läser sådant som utmanar ens föreställningar, och är mer svårtuggat och kanske till och med jobbigt att läsa. Och så önskar jag mig att även kriminalromaner skall läsas med kritikerögat, inte semesterögat, så att dåliga böcker får den kritik de förtjänar.