Sunshine

Äntligen, en film som innehåller allt. Nej, kanske inte allt, men så många ingredienser för en bra film, blandade till skönhet med ett budskap. Allvar, sorg, spänning, filosofiska ställningstaganden. Bra skådespelare och underbart vackra scenerier.

Det är skönt med en film som inte skriver en handlingen på näsan. Vi skall redan ha fattat allvaret i situationen och bakgrundshistorien. Svåra situationer och livsviktiga beslut presenteras lugnt, så att allvaret hinner tränga in både intellektuellt och fysiskt. När vi kommer närmare solen, kan ögonblick hejdas och förvrängas inför våra ögon, vilket är mer effektivt än snabba klipp och kraftiga explosioner. Vi lotsas in i fascinationen för det brinnande eldhav som är solens yta via skeppets fantastiska observationsdäck. Solen är vacker, fascinerande, skrämmande, lockande och ödesmättad.

De psykiska påfrestningarna är större och svårare än de fysiska. Man vill tänka sig att kandidater till en så lång, viktig och isolerad färd testas noggrant för att man skall hitta de astronauter som kan hantera motgångar och löper minst risk att drabbas av lappsjuka. Men efter NASA:s svartsjukedramer vet vi att så inte alltid är fallet. Till detta läggs att solens närhet gör oförutsägbara saker med människans psyke. Så bekväm och trygghetstörstande som jag är, så känner jag ändå en lockelse att få uppleva solens närhet. Jag har också drömt om solens yta, i många år. Jag har tänkt att om jag någonsin hamnar på solen, så hoppas jag att hamna i en solfläck, där temperaturen är 1000-1500 grader Kelvin lägre än på den övriga ytan. Fåfängt, jag vet...


--- SPOILERVARNING ---
Flera i besättningen dör under resans gång. Det är fint att se hur varje liv som släcks får en stunds reflektion. Man förstår både allvaret i personens (mer eller mindre frivilliga) offer för uppdraget, och i att han förlorar sitt liv. Det förminskar inte offret att se vi får se skönheten i att brännas till döds av solens hetta, eller att frysa till döds och splittras i rymdens kyla. Jag påmindes om Anish Kapoors konstverk Marsyas (Tate Modern, 2002). Det är ett vittnesbörd om ett människoliv i dödsögonblicket, och ändå ett överväldigande (vackert) konstverk.

Kul detalj: Vi får se ett foto från precis innan den första sol-expeditionen kliver in i Icarus I, och astronauterna håller upp små skyltar med hälsningar. "HI MOMS!" står det på en av dem. Även om det finns flera möjliga förklaringar till orden, tar jag det som ett tecken på att ett barn till ett samkönat par en dag kommer att bli utvald som astronaut - stark, smart och någorlunda psykiskt stabil.

Kul detalj 2: Jag vill ha en rymddräkt i guld!