fredag 15 mars 2024

Dix und die Gegenwart på Deichtorhallen i Hamburg

Som titeln anger så är det inte bara tavlor av Otto Dix som visas i Deichtorhallens många och rymliga salar, utan även samtida verk av konstnärer som verkar i hans anda. Dock finns där tillräckligt många verk av Otto Dix själv för att ge en god bild av hans konstnärsskap. Utställningen är inte arrangerad kronologiskt utan efter teman, vilka inte alltid är tydliga i sin framställning, och min presentation här tar fasta på några teman tillsammans med en mer kronologisk ordning.




Notera de spetsiga välmanikyrerade naglarna

Otto Dix (1891-1969) studerade konst i Dresden, och målade under sin livstid många traditionella porträtt i djupa, mättade färger. Men han skapade också ofta bilder med något fult, oroväckande och ofta samhällskritiskt element, vilket drog på honom allt mer häftig kritik från samtida kritiker och politiker (Konrad Adenauer igen) allteftersom nittonhundratalet fortskred.





Dix var en del av Dresden Sezession och senare Berliner Secession, och inspirerades även av Dada då han mötte George Grosz under åren kring 1920. Men redan innan dess hade hans sinnen skakats om av upplevelserna som soldat under första världskriget, där han stred vid slaget vid Somme, östfronten och Flandern. En serie etsningar/målningar från 1924 visar en sådan bredd av skräckscener att man kan föreställa sig hur djupt de minnena måste ha satt sig hos Dix och hans medsoldater.








På storstädernas gator såg man många krigsinvalider, människor som skadats och nu drog omkring i grupp och försökte klara livhanken. Att avbilda dem var inte uppskattat. Utställningen visar en animering av Dix mest kända bild, gjord av Yael Bartana: Entartete Kunst Lebt (2010), där fler och fler av krymplingarna ansluter och stapplar fram i en oändlig marsch.




En annan fascinerande film i utställningen är Julian Rosefeldts Deep Gold (2013/2014), egentligen en pendang till Luis Buñuels L'Âge d'Or men en god illustration av energin, dekadensen och hängivenheten i mellankrigstidens Berlin. Utklädda eller helt nakna människor rör sig inte bara på nattklubbar utan ute på de sönderbombade gatorna, dockor och kostymer med påsydda genitalier symboliserar den explicita sexualiseringen, Peaches sjunger några relevanta strofer av sin musik och helhetsintrycket är både skrämmande och inbjudande.


Utställningen Entartete Kunst i München 1937 innehöll flera av Otto Dix verk. Han fick lova att enbart måla okontroversiella motiv, vilket han motvilligt gjorde med vissa undantag - förutom de tavlor där han kunde smyga in samtidskritik finns det en oro även i de till synes harmoniska landskapen. När andra världskriget bröt ut blev han kommenderad till fronten igen.




Efter kriget och fransk krigsfångenskap fokuserade Dix på att gestalta efterkrigsplågor och religiösa motiv, de sistnämnda ofta de med en underton av oro även i förment lyckliga scener.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar