Aida på Arena di Verona

Från en kväll till en annan, en Verdiopera till en annan, är scenografin på Veronas anrika arena från ett helt hus till en ännu större pyramid, med vridbar överdel och dörrar som kan öppnas undertill, och med stora statyer intill. Pyramiden glänser i guld och i den första scenen skimrar det likadant från sångare och statister klädda i guld- och krämfärgade dräkter. 

Vi är på plats i Egypten, som rustar sig för en invasion från Etiopien. Den unge Radames ser sin chans att utmärka sig som härförare i striden, inför Farao och inför Aida, kvinnan han älskar. Men Aida är dotter till den etiopiske kungen och nu slav hos Farao, så även om hon önskar att Radames skall klara sig vill hon inte se Etiopien krossas.

Effekten blir stark när den jämna guldglansen får en infusion av lysande blått från en rad statister och körsångare i nya dräkter. Senare kommer rader av människor i röda kläder att förändra stämningen ytterligare. Genomgående i operan är koreografin väl uttänkt och genomförd i samklang med scenografin. Vi ser dansare i lysande soloinsatser och stora koordinerade rörelser i raderna på sidorna. De mystiska bönerna och offren till gudinnan Isis för krigslycka blir vackra och magiska tillsammans med de ljuvliga körerna och enskilda sånginsatser.

Starka sångare hör vi tacknämligt nog i de stora rollerna Farao (Simon Lim) och Aida (Monica Conesa). Däremot finner jag Jorge de Leòns röst i rollen som Radamès ansträngd. Men Faraos dotter Amneris lyser mot slutet när Anna Maria Chiuri spelar upp hennes sorg och ånger.