onsdag 12 juni 2019

Dark Phoenix

X-Men filmerna har alltid varierat i kvalitet, såväl filmserien från 00-talet som nystarten med yngre förmågor från senaste decenniet. När jag själv letar mig bakåt i tiden märker jag att den senaste filmen imponerade med sina explosioner och att jag såg fram emot vad som skulle komma härnäst. Och visst finns det en spännande historia att berätta om Jean Greys förvandling till Dark Phoenix, med hotfulla utomjordingar, slitningar inom X-Men och prövningar inom den transformerade Jean Grey själv, men tyvärr engagerar inte filmen Dark Phoenix. Litet grand har den förstås otur för att den kommer just efter att några episka sagor (Avengers och Game of Thrones) just har avslutats, och litet grand är det modigt att låta en actionfilm börja i moll och fortsätta så hela vägen.


Professor Xavier vet hur nära det är att mänskligheten skall börja frukta och hata mutanter igen, så han låter sina X-Men uppträda som superhjältar att älska. En del av dem börjar känna sig utnyttjade av det, speciellt när en grupp av de mer erfarna skickas för att rädda besättningen på en rymdfärja som hamnat i nöd, och Jean Grey nästan dör under farliga omständigheter. Utan att hon vet det har hon också blivit smittad av en energi från universums begynnelse som fyller henne med krafter hon inte alltid kan kontrollera. Och inte nog med det, den energin attraherar en utomjordisk ras som vill använda henne för att forma om jorden till en plats för dem själva. När Jean Greys raseriutbrott blir allt skadligare och dödligare för alla omkring henne lämnar hon dem hon har älskat som sin familj, och möter nya men farligare vänner.


Psykiska krafter som kontrollerar fysiska föremål är svårt att gestalta på film utan att det ser krystat ut. Det är ändå viktigt att det syns att kraften kräver något av utövaren. I fallet med Jean Grey är det kanske meningen att vi skall se hur enkelt det är för henne att lyfta, kasta, slå; men så som Sophie Turner framställer henne ser vi inte någon som är oberörd utan nästan ointresserad. Tur då att Michael Fassbender har så mycket större bredd i känslorna: från det mänskliga i en tår som faller till de mest otroliga och coola kraftprov som att knyckla ihop en tågvagn är hans Magneto helt trovärdig.


Intensiva fightscener och snygga specialeffekter är ett måste i superhjältefilmer, men av ovanstående skäl engagerar de inte - inte förrän vi får se hur svårt det är för två stridande mutantgrupper att ta sig den korta vägen över en gata. Lika spännande är det senare i filmen när slaget utspelar sig i och utanpå ett framdundrande tågsätt.


Dark Phoenix har alltigenom mörk, i handlingen, karaktärsskildringarna, och till och med i de kathariska slutstriderna. Men X-Men-filmerna verkar gång på gång vara på väg mot sina och världens slut och lyckas ändå komma igen med nya tag. Jag utesluter inte att en ny och starkare X-Men-film kan göra bra ifrån sig om några år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar