tisdag 25 april 2017

Lost In Space på Bonniers Konsthall

Bonniers Konsthall har ofta huserat konstnärer eller temautställningar som sysselsätter sig med teknik, vetenskap, samtiden och framtiden. Rymden är ett sådant tema, som kan locka till verk som innehåller såväl konkreta som drömska element, både personligt och grandiost hållet.

Susan Philipsz utställning Lost In Space innehåller litet av allt detta. Det första som möter besökarna är verket Ziggy Stardust, där Philipsz ensam, utan instrument, sjunger alla låter från David Bowies ikoniska skiva, som redan i sig handlar om människans litenhet i den stora rymden.


I den stora salen har Philipsz dekonstruerat den svenska moderna klassikern Aniara, rymdoperan om ett skepp som råkar ur kurs och slungas ut i världsalltet. Ur musiken har hon plockat förstafiolstämman och spelat in den ton för ton. De enskilda tonerna spelas sedan upp, i rätt ordning för att stämman skall vara korrekt, men varje ton från en av olika högtalare som placerats runt rummets mitt. Det blir som en annan sorts orkester som spelar en ny sorts sparsmakad musik; utan att känna verket väl är det omöjligt att föreställa sig den kompletta ljudbilden. Något motsvarande sker i rummet intill, där en violinist spelar sin förstastämma, utan orkester, efter anvisningar på en skärm, som en avancerad Guitar Hero.
Allvarligt talat väcker de nämnda verken inget större intresse. Förstafiolen utportionerad i enskilda högtalare är spännande för ett ögonblick, men står egentligen för något falskt; så är inte musiken tänkt att låta, och tilltaget gör den inte bättre. Vad värre är; verken bygger alla på andra större och vågar jag säga bättre verk; Aniara och Ziggy Stardust. Visst kan och kanske bör en modern konstnär kunna kommentera de verk som redan är allmängods, men utan dem i botten blir Philipsz verk inget alls.

Litet mer uppskattar jag signalerna från en pulsar som omvandlats till brus som visas på en TV-skärm, och framför allt början till det hål till andra tider och platser som Philips börjat rita på vägen. Det har sin upprinnelse i en bok hon läste som barn, och i de tunna kulspetsstrecken ser man barnets längtan efter något större. Men i stort sett var inte utställningen givande för mig.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Lost In Space

Foto: Petter Cohan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar