onsdag 26 april 2017

Life

Ja, det finns liv på Mars! Eller åtminstone har det funnits det; en marslandare har hittat en organism, som nu skall undersökas av den behärskade men ivrige exobiologen Dr. Hugh Derry. Men säkerheten går först; den får inte ens landa på jorden utan skall undersökas på rymdstationen ISS. Där finns ett internationellt team, speciellt influget för att hantera objektet, och flera säkerhetsåtgärder finns på plats.


Svenske Daniel Espinosas film Life har fått nästan genomgående dålig kritik för att vara en sämre version av Alien och/eller Gravity, och för att vara tråkig, och i mina ögon är det närmast obegripligt. Jag är inte bara hängiven science fiction-slukare utan också ingenjör, och jag såg handlingen i filmen som en mer logisk och trovärdig variant av de flesta liknande filmer, med Prometheus som det främsta exemplet. Och för övrigt, argumentet att samma historia gjorts förut är juvenil och tröttande; slutade man skriva "föbjuden-kärlek-historier" efter Romeo och Julia? Tror inte det, va. Det går alltid att finna likheter med tidigare filmer/böcker, men det enda som betyder något är om utförandet är bra.


Filmen börjar på en hög not, som en hjältesaga om astronauter på ett spännande uppdrag inför världens ögon, smidigt glidande genom rymdstationen fria från gravitationen. Vi vet ju att det kommer att gå illa, men vi har tillräckligt med tid att njuta av smågnabbet mellan besättningen och vardagen som är krävande men då och då överväldigande vacker, med rymden utanför fönstret.


Ja, den lilla organismen från Mars lever. Ja, den växer till sig när den matas med socker. Ja, det är fascinerande att se små tentakler formas och undersöka sin omgivning. Inget att undra på att Dr. Derry sitter vid petriskålen och försöker stimulera den, med tjocka skyddshandskar genom tjockt skyddsglas. Det är egentligen inget fel i hanteringen begånget när Calvins nyfikenhet slår över i rovlystnad. Formen "han" har tagit, en platt femstjärna, är idealisk för att röra sig snabbt, gripa tag i intressanta saker och kroppsdelar, och smita ut genom de smalaste springorna.


Filmen Life handlar om kloka, välförberedda vetenskapsmän och -kvinnor som under press väljer att göra det som är smartast - och ändå inte lyckas skydda sig helt, eftersom Calvin ligger ett steg före. Jag gillar verkligen att de håller huvudet kallt och inte bryter karantänen, trots att det gör ont att se en besättningsmedlem kramas sönder inifrån av en ätande Calvin. Det finns några scener som närmar sig hollywoodsk dumdristighet, när man försöker rädda varandra trots att det vore bättre att låta hotet eliminera sig själv, men de är inte utslag av hjältemod utan panikåtgärder då fler och fler saker börjar gå sönder och varje människoliv är värdefullt.


Calvin själv är obehagligt läckert designad, liksom hans rörelser; slanka, gummiartade platta tentakler med synliga blod- eller nervsystem, och ett sätt att slingra sig om sina offer som är närmast erotiskt samtidigt som det vittnar om en obönhörlig död. Skådespelarna är samspelta, med allvaret ständigt närvarande i olika form. Efter att Calvin börjat bryta sig loss håller sig spänningen på en hög men varierad nivå. In i det sista är filmen gastkramande, men mitt i all förödelse är det ändå upplyftande att få se människor som ger sina liv för att ett dödligt hot inte skall få fäste på vår jord.


1 kommentar:

  1. En otäck film, men med poäng. Som sagts; trovärdig SF som "Gravity", kuslig SF som "Alien". Vilket är bra betyg.

    SvaraRadera