Shaun Tans tecknade böcker är mycket älskade för att de säger så mycket utan ord. I Teateris iscensättning har bilderna blivit rörliga och några ord har dykt upp - ord som är lika obegripliga för oss som för huvudpersonen, mannen som flyttar till ett nytt och annorlunda land.
Redan från början är berättelsen absurd; mannen som skall lämna sin älskade familj tycks förbereda sig som inför en vanlig arbetsdag, förutom att han packar ned ett familjefoto i portföljen. Avskedet blir ändå djupt sorgligt, och vilken flykt till ett annat land är inte absurd på något sätt? Att denna är konstig på sitt eget sätt slår an den rätta tonen till föreställningen.
Resan är inte farlig men förunderlig. Mottagandet i det nya landet är korrekt men ytterst komplicerat. Där finns husrum och mat för mannen, men vägen dit är inte alltid lätt. Små vänligheter från dem han möter hjälper honom, men förvirringen kvarstår - och ensamheten i det nya rummet. Eller? De lustiga djuren folk har som husdjur i landet - av dem har ett följt mannen hem och blir en busig kamrat. Arbetet är krångligt att förstå sig på, maten också, men bit för bit lyckas mannen bemästra nya färdigheter och finna sig till rätta.
Den runda scenen är finurligt byggd, med moduler i olika höjd som kan skjutas i cirkel runt de två spåren i golvet, och användas som dörr, skåp eller trappor. När jag insåg att mycket av vad som talades var svenska ord baklänges blev jag litet distraherad av att försöka sitta och översätta för mig själv, men kunde släppa det under de längre replikerna. Kläder, gester och andra uttryck var så välvalt annorlunda om än igenkännligt att främlingskapet kändes starkt, även i de mest välkomnande miljöer. Alla skådespelare gjorde sina roller säkert och inkännande, med känslorna utanpå för oss åskådare att ta del av. Teateris uppsättning av Ankomsten är mycket vacker och sevärd, full av både sorgsenhet, glädje och inte minst förvirring.
En mycket fin gest var också att Stadsteatern bjöd in (som jag uppfattade dem) en grupp flyktingpojkar från Afghanistan av dem som brukar hålla till på Plattan, alldeles utanför. De kunde säkert känna igen sig i pjäsen, och även bli roade av den allmängiltiga humorn.
Länk till Teateri
Redan från början är berättelsen absurd; mannen som skall lämna sin älskade familj tycks förbereda sig som inför en vanlig arbetsdag, förutom att han packar ned ett familjefoto i portföljen. Avskedet blir ändå djupt sorgligt, och vilken flykt till ett annat land är inte absurd på något sätt? Att denna är konstig på sitt eget sätt slår an den rätta tonen till föreställningen.
Resan är inte farlig men förunderlig. Mottagandet i det nya landet är korrekt men ytterst komplicerat. Där finns husrum och mat för mannen, men vägen dit är inte alltid lätt. Små vänligheter från dem han möter hjälper honom, men förvirringen kvarstår - och ensamheten i det nya rummet. Eller? De lustiga djuren folk har som husdjur i landet - av dem har ett följt mannen hem och blir en busig kamrat. Arbetet är krångligt att förstå sig på, maten också, men bit för bit lyckas mannen bemästra nya färdigheter och finna sig till rätta.
Den runda scenen är finurligt byggd, med moduler i olika höjd som kan skjutas i cirkel runt de två spåren i golvet, och användas som dörr, skåp eller trappor. När jag insåg att mycket av vad som talades var svenska ord baklänges blev jag litet distraherad av att försöka sitta och översätta för mig själv, men kunde släppa det under de längre replikerna. Kläder, gester och andra uttryck var så välvalt annorlunda om än igenkännligt att främlingskapet kändes starkt, även i de mest välkomnande miljöer. Alla skådespelare gjorde sina roller säkert och inkännande, med känslorna utanpå för oss åskådare att ta del av. Teateris uppsättning av Ankomsten är mycket vacker och sevärd, full av både sorgsenhet, glädje och inte minst förvirring.
En mycket fin gest var också att Stadsteatern bjöd in (som jag uppfattade dem) en grupp flyktingpojkar från Afghanistan av dem som brukar hålla till på Plattan, alldeles utanför. De kunde säkert känna igen sig i pjäsen, och även bli roade av den allmängiltiga humorn.
Länk till Teateri
2 kommentarer:
Aha, Ankomsten har blivit teater! Jag skaffade boken strax efter att den kommit ut på svenska och presenterats i pressen. Fascinerande serieberättelse utan ord, och så fint tecknad.
Jag har bara sett bilder ur boken, och andra delar av Shaun Tans verk, men tycker de verkar väldigt fina. Jag tänker hela tiden att jag skall låna eller skaffa dem, och så dröjer det, som med så mycket annat!
Skicka en kommentar