La La Land

Drömfabriken som ger oss stora känslor och starka färger på den tunna filmduken, hur många filmer har inte gjorts om den och om människorna som tragglar och hoppas där? Men låt oss gå tillbaka dit, eller rättare sagt steppa, för La La Land plockar upp sång- och dansnumren från Hollywoods storhetsdagar med den äran.

Det börjar med ett fantastiskt koreograferat nummer med hoppfulla ungdomar i en stillastående bilkö. Så många bilar, så många människor! Två av dem är Mia och Seb, på väg till var sitt liv i drömfabrikens skugga. Vi vet att aspirerande skådespelare står bakom disken i varje kafé; så även Mia. Seb är pianisten som vill rädda jazzen från att dö, men måste försörja sig på mer tillrättalagd musik. De två möts, och möts igen, och irriterar sig på varandra så där som par i kärlekshistorier kan göra innan de faller för varandra. Det är regisserat och spelat med rätt hand, och mycket charmigt redan innan flirtandet mynnar ut i stepp och sång.

Nej, varken Ryan Gosling eller Emma Stone sjunger eller dansar i paritet med forna tiders Hollywoodstjärnor eller de hårt tränande musikalartister som utgör statister i påkostade shower. Det kan verka paradoxalt att jag, som klagat på att svenska musikaler bryr sig mer om kända namn än talang, i det här fallet faller pladask för de imperfekta tonerna och stegen från två filmstjärnor, men de är ju helt enkelt för söta! Och glädjen över att se två personer dansa över sin omgivning och sjunga retsamt till varandra á la An American In Paris och Singing In The Rain tar överhanden.

För några ögonblick verkar lyckan komplett; ingen succé för någondera än, men den goda känslan av gemenskap, kärlek och hopp om framgång, speciellt som de båda stöttar varandra i att inte bara följa sina drömmar utan utvidga dem. Men... fröet till undergång sås under de mest lockande omständigheter: Seb tar jobb som keyboardist hos den gamle vännen Keith, spelad med kompetens och självdistans av den begåvade John Legend.

Att artister inte alltid kan jobba med just det de älskar mest är ingen nyhet, och filmen är litet väl dömande mot det poppiga soundet som ger framgångar åt Keith och en stadig inkomst till Seb. Det svåra är när engagemanget i soulpopbandet stoppar Seb från att stötta Mia när hon behöver det som bäst. Någonting måste gå sönder, karriären eller kärleken. Eller måste det det? Filmen vet att framgångar och motgångar kan komma i små doser, samtidigt eller i helt olika former. Har filmen ett lyckligt eller olyckligt slut? Låt varje tittare bestämma själv!

La La Land strösslar med klara färger, välkomponerade scener, den sköna ironin i att vinjetternas "Vinter", "Vår" etc ser lika somriga ut i Los Angeles; och den fina melodin som Seb komponerat. Hur medryckande de stora musikalscenerna än är, är det när Seb och klubbmusikerna slår an de intima jazzharmonierna som det darrar i mig av lycka. Regissören Damien Chazelle gav oss den omtumlande Whiplash häromåret, och det känns som att han tillsammans med Seb vill rycka tillbaka jazzen till livet igen. Listigt av honom att smyga in den seriösa jazzen här, i den stora produktionen La La Land som lockar människor tillbaka till musik och dans och i förlängningen också skickliga musiker av gammaldags snitt. Jag ser fram emot vad Chazelle kan komma med härnäst. Steg för steg återerövrar vi världen!