Fyra mindre vanliga verk för pianotrio hade Lola Torrente (violin), Hanna Dahlkvist (cello) och Anna Christensson (piano) valt ut för ett mycket intressant och varierat program. Först ut var Akacia (2009) av Andrea Tarrodi, ett skönt lyriskt stycke där fina harmonier och melodilekar gick över i stark storm och mynnade ut i stillsammare toner plockade från instrumenten.
Nästa verk var en pianotrio av Germaine Tailleferre, som kompositören skrev som 25-åring år 1917 men skrev om 1978. Musiken var ett under av klarhet och glädje, med vissa inslag av udda harmonier som skapade än en känsla av kuslighet, än en uppmuntran till modernitet.
Kaija Saariahos Light and Matter (2014) bars fram av mer dramatiska tongångar; kompositörens ord om att den byggde på rörelseenergi var inte vad jag uppfattade mest, men däremot hennes vidare berättelse om leken mellan ljus och skugga i lövverket utanför fönstret, liksom de kraftiga, knotiga stammarna. Instrumentens räckvidd tänjdes rejält, från de högsta tonerna till de djupaste, dock inte samtidigt och alltid i samklang med resten av ensemblen.
Det sista verket var Pianotrio i C-dur op 29 (1910) av den produktiva och intresseväckande kroatiska kompositören Dora Pejacevic. Detta var också ett verk av en tjugofemåring som undervisats i pianospel av sin mor, men Pejacevic verkar inte, som Tailleferre, ha velat ta avstånd från de rådande strömningarna och traditionerna, utan komponerade i senromantikernas anda. Det hörs i pianotrion, som berättar en historia och bygger ett vitt landskap med sin klangrika instrumentering.
De tre musikerna på scenen spelade alla verk felfritt men dock med känsla, och absolut väl samspelt med varandra. Det var en mycket underhållande och givande konsert, och jag hör gärna mer av såväl trion som de kompositörer de lyfte fram.
 |
| Germaine Tailleferre |
Kaija Saariahos Light and Matter (2014) bars fram av mer dramatiska tongångar; kompositörens ord om att den byggde på rörelseenergi var inte vad jag uppfattade mest, men däremot hennes vidare berättelse om leken mellan ljus och skugga i lövverket utanför fönstret, liksom de kraftiga, knotiga stammarna. Instrumentens räckvidd tänjdes rejält, från de högsta tonerna till de djupaste, dock inte samtidigt och alltid i samklang med resten av ensemblen.
Det sista verket var Pianotrio i C-dur op 29 (1910) av den produktiva och intresseväckande kroatiska kompositören Dora Pejacevic. Detta var också ett verk av en tjugofemåring som undervisats i pianospel av sin mor, men Pejacevic verkar inte, som Tailleferre, ha velat ta avstånd från de rådande strömningarna och traditionerna, utan komponerade i senromantikernas anda. Det hörs i pianotrion, som berättar en historia och bygger ett vitt landskap med sin klangrika instrumentering.
De tre musikerna på scenen spelade alla verk felfritt men dock med känsla, och absolut väl samspelt med varandra. Det var en mycket underhållande och givande konsert, och jag hör gärna mer av såväl trion som de kompositörer de lyfte fram.
 |
| Dora Pejacevic |
2 kommentarer:
Vilken spännande konsert, låter som ett fint möte mellan gammalt o nytt. Fina bilder du valt också!
Tack! Jag lade litet extra omsorg på att välja bilder som visade kompositörernas personlighet och elegans, eftersom de inte är så kända.
Skicka en kommentar