söndag 4 oktober 2015

Under the Skin

En filmatisering av en bok måste inte följa orden exakt för att bli bra. Det är förståeligt att en regissör vill ändra i kronologin, stryka bifigurer eller lägga till scener för att göra det bästa av berättelsen i filmmediet. Men Jonathan Glazers version av Michel Fabers fascinerande bok Under the Skin är så långt bort från originalhistorien, och så tom utan den, att filmen blir en enorm besvikelse. Under de första femton minuterna ropade jag "Nej!" för mig själv så många gånger att jag till sist gav upp i mina protester mot vad filmatiseringen kastat bort.

Det jag främst saknade var den fysiska, kroppsliga, köttsliga dimensionen av handlingen. Huvudpersonen Isserley i boken har genomgått många operationer för att bli människoliknande, och plågas ständigt av smärtan att behöva gå upprätt fastän hon utvecklats för att gå på fyra ben. Det påverkar hennes rörelsemönster, hennes ärrtäckta kropp är inte komplett mänsklig och vid närskådande finns många underliga detaljer i hennes utseende.


En annan aspekt är att Isserley, för att inte bli upptäckt och avslöjad, plockar upp liftare längs en glest trafikerad motorväg. Dag efter dag kör hon samma sträcka fram och tillbaka, utan annan kontakt med människor än de män hon valt ut från vägrenen. Men i filmen går den namnlösa huvudpersonen runt i Glasgows köpcentra och plockar upp män i tättbebyggda bostadsområden.

*** SPOILERVARNING ***
Därefter följer en förförelse/förgörelseakt som är frustrerande stiliserad och hal. Där visas inget av den grymma realiteten när de lurade männen snöps, göds och slaktas. Inget heller av medarbetarna på människofarmen, deras otäcka jobb och deras relationer till kvinnan, lockbetet.
*** SPOILERVARNING ***


Helt klart har Glazer hellre velat visa en utomjordings oförstående blick på det ofta röriga och förvirrade livet på jorden. Han har också velat visa Scarlett Johanssons nakna kropp i helfigur så mycket som möjligt, under flera minuter i scen efter scen, därtill männens lust efter hennes kropp, önskad eller oönskad. Det drar filmen över gränsen till att bli ett verktyg för den enögt manliga blicken att få leva ut sin pojkrumsfantasi blandat med artsy-fartsy-scener och en gnutta civilisationskritik.

Efter halva filmen står det klart att både Glazers berättelse och framställning skiljer sig helt från tonen i boken. Filmen vill förmodligen presentera handlingen lika distanserat som huvudpersonens förhållande till omgivningen, men den lyckas bara skapa en räcka kalla, tomma scener med irriterande soundtrack. Om regissören inte tagit namnet från en bra bok utan gjort en fristående film? Då hade den fortfarande varit en fånig pojkrumsfantasi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar