lördag 3 oktober 2015

Maria Stuart på Dramaten

Peter Konwitschnys uppsättning av Friedrich Schillers Maria Stuart har fått en hel del kritik för att den strukit mycket i pjäsen, och framför allt för att första akten (den längsta) enbart spelas av de två huvudskådespelerskorna, Ylva Ekblad och Stina Ekblad. Man skall absolut inte säga att de missnöjda har missförstått dramaturgin; jag vill snarare påminna om att olika berättargrepp (i teater, konst, litteratur och musik) träffar åskådarna annorlunda och ibland är verk och publik helt enkelt på olika våglängder. För egen del hittar jag mycket att njuta av i uppsättningen och regissörens intentioner, liksom en del att ifrågasätta.


En helt kal scen med två personer (därtill systrar) i neutrala kläder? Det gick väldigt illa i den senaste Schillerpjäsen jag såg på Dramatens stora scen, Don Carlos år 2009. Men i Maria Stuart blir det istället mycket bra! Att alla roller spelas av samma två personer gör att man kan fokusera mer på just vad som sägs, inte vem som säger det. Istället för att försöka minnas vem som intrigerar vad och mot vem blir varje dialog en balansakt i sig. Jag förbereder mig på att sjunka in i samma goda, namnlösa tillstånd som i Hilary Mantels Wolf Hall där handlingen bestämt drivs framåt även om man inte är klar över vem som säger vad.

Men för det här regigreppet är det livsnödvändigt att skådespelarna i fråga är tillräckligt bra för att bära hela handlingen ensamma, och det är ju systrarna Ekblad utan tvekan. Och visst stiger rollfigurerna fram ur anonymiteten trots att alla har samma utseende! Den unge Mortimer, hänförd såväl av drottningen Maria Stuart själv som av skönheten i den katolska kyrkan, ger en förståelse för hur någon kan vilja stödja en rebellrörelse även i ett läge som tycks omöjligt. Och i den överdrivet sirlige franske budbärarens roll får vi se vilken fantastisk fysisk komedi Stina Ekblad är kapabel till - mer av det i andra pjäser, snälla!


Dock blir sinnena litet överansträngda av koncentrationen som krävs, så kanske hade första akten kunnat få vara kortare. Efter paus blåses nytt liv i människorna - skådespelare fyller ut rollerna och även de tidigare svartvita idébärarinnorna kläs i mjuka, färgrika 1500-talskläder.

Nu är det dags att se hur de två drottningarna påverkas av omvärldens förväntningar. I mötet mellan dem båda finns en väl utnyttjad rullbar trappstege som låter dem visa och tävla om vem som står högst av dem båda, och som en mjuk svans stöttar deras trogna dem i rörelserna.


Till slut tycks båda drottningarna abdikera, under en kaffepaus framtrollad av en ordlek! Det är smart, sympatiskt men också ganska respektlöst gjort av regissören. För mig säger det, tillsammans med att rollerna spelas av systrar, att de båda är utbytbara mot varandra och att det är egalt vem som dömer och dödar vem. Och så kan det kännas för en blasérad teaterpublik hundratals år senare - men för anhängarna var det ju en fråga om mycket mer, inte bara liv och död för ens egen familj utan vilken sorts politik och religion som skulle prägla samhället! Det får vi också se en glimt av; trots att de två drottningarna står i lediga kläder vid sidan om scenen påverkar deras närvaro aktörerna på scenen (även om de också tappar bort vem som är vem).

Innan föreställningen berättade dramaturgen Magnus Lindman att pjäsen, som så ofta hos Schiller, inte illustrerade en kamp mellan rätt och fel utan tvärtom mellan rätt och rätt. Av den anledningen gillar jag Konwitschnys tilltag att inte måla upp historien som gott mot ont utan bearbeta förloppet med sina varierande regiknep. Tack vare de begåvade systrarna Ekblad blir så Maria Stuart en fin uppvisning i vad teatern förmår att göra på en scen.

Länk till Dramatens sida om Maria Stuart

Foto: Sören Vilks

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar