Amatka och dess omgivning känns kal, kall och ogästvänlig. Existensen säkras genom hårt arbete, fasta traditioner och en solidaritet som lätt slår över i totalitarism. Lika knapphändig som miljön är Karin Tidbecks återhållna språk. Även när jag önskar att huvudpersonerna känts mer levande, tänker jag att det nog skulle skurit sig mot den karga stämningen i Amatka.
Som sagt, mysterier lappar över andra mysterier, stora såväl som små. Medan några frågor besvaras, växer andra gåtor sig större, och det är spännande ända till bokens sista sida.
Fler böcker av Karin Tidbeck:
Vem är Arvid Pekon?
2 kommentarer:
Jag hitta din blogg genom en kommentar på bokhora, så jag sitter och läser igenom gamla inlägg :)
Jag läste nyligen Amatka och blev otroligt besviken på slutet - jag hade hört så mycket gott om den, men den kändes inte alls övertygande. Men jag håller med om andra stycket; just språket tror jag kunde ha gjort det hela så mycket bättre, men det kanske inte var menat.
Jag kikar vidare på bloggen.
Tack för din kommentar och välkommen!
Jag vill inte ge ut några spoilers, men jag tycker också att slutet är tunt. Vad gäller språket så hjälpte det ju till att bygga stämningen i Amatka, men själv föredrar jag oftast ett mer generöst berättande. Det är som att Karin Tidbeck hela tiden väljer att hellre berätta för litet än för mycket, men för min smak blir det för återhållet.
Skicka en kommentar