Musikerna som tog plats på Grünewaldsalens scen är alla unga till åren, men har ändå erfarenhet från såväl Kungliga Filharmonikerna som andra goda orkestrar. I elfte timmen fick Elisabeth Dingstad hoppa in i en fiolstämma, men ingen darrade på stråken för det. Ensemblen lät samspelt, och det är inte fel att hålla sig nära intill det skrivna utan att ge sig ut i egna tolkningar.
Det första stycket, Philip Glass
Stråkkvartett nr 2 "Company", är minimalistiskt men ändå harmoniskt och melodiskt. Instrumenten spelar långa pågående figurer som är både rytm och ton, med lätta förskjutningar som skapar växlande känslor. Det var suggestivt och mjukt att lyssna på.
Att komma direkt efter Glass gör att Maurice Ravel kanske inte låter lika nyskapande som han faktiskt var. Nu är hans
Stråkkvartett i F-dur så vacker, med sin inbjudande inledningsmelodi som ekar i de följande satserna, att det ändå bara är att blunda och njuta.
Efter paus anslöt pianisten Peter Friis Johansson för Schumanns
Pianokvintett i Ess-dur. Det är ett fint verk, där pianot ibland kommer in överraskande, men där harmonin sedan återuppstår. Det var ett vackert program för en januarisöndag.
4 kommentarer:
Så himla roligt att du skriver om sådant här. Även om man inte har möjlighet att gå dit själv så är det roligt att läsa, plus att det sticker av lite bland de bloggar jag läser i alla fall. Musik inte alla lyssnar på.
Förresten, otrligt fint och färgglatt här inne!
Tack för det, Bokomaten! När jag skriver om en konsert är det ju för sent att gå och höra just den, men det kommer ju fler! Det känns verkligen gott i själen att gå på konserter med klassisk musik, och kan jag lura iväg några fler blir jag glad. ;)
Der skulle jeg gjerne ha vært! Schumanns kvintett er så vakker - den skal jeg jammen høre på nå! Og Ravels strykekvartett er også fin.
Det var verkligen en vacker konsert! Jag har några andra konserter att se fram emot de närmaste veckorna, och det är jag så glad för!
Skicka en kommentar